Efterlyst: Vem satte dit Mona Sahlin?

Kommer Mona Sahlin någonsin att bli Sveriges första kvinnliga statsminister, så som hon själv har haft som mål? I skrivande stund känns det högst osäkert. Det verkar som om starka krafter är emot henne, och då syftar jag inte bara eller ens till övervägande delen på att folket i hög utsträckning valde att rösta på andra partier än socialdemokraterna i senaste valet. Jag syftar på att det närmast pågår en kampanj i pressen för att få bort henne som partiledare; den började några månader innan valet och fortsätter även nu. I vissa avseenden kan det påminna om situationen för nu femton år sedan, när det som skulle komma att bli Sahlin-affären rullades upp i framförallt tidningen Expressen. Nu har hon inte avslöjats med något nytt slarv – om vi undantar bagatellen, för det är det verkligen – med de gratis tennisbiljetterna till Stockholm Open – däremot har hon ett fiaskoval i ryggen och förföljs av artiklar om dåliga förtroendesiffror. Det senaste avgångskravet verkar vara initierat av socialdemokratiska Aftonbladet. Åtminstone var det de som beställde den för hennes ställning förödande SIFO-undersökningen

Själv blev jag – efter en inledande tveksamhet – djupt imponerad av Mona Sahlins valspurt där hon, sent omsider, visade både glöd och engagemang i debatten om sjukförsäkringen och fick valrörelsen att tända till, lite väl sent dock. Hon kom hela tiden att slå ur underläge men det gjorde hon uthålligt och bra. Jag har som sagt varit skeptisk till henne tidigare men kommit att ändra åsikt. Det här är dock inte ett inlägg om min egen politiska hållning, min besvikelse över valresultatet eller vad jag tycker om Mona Sahlin som politiker. Det är något helt annat jag är ute efter; jag kommer snart till det.

För att reda ut vad jag egentligen tyckte om Sahlin, och den epok av socialdemokratin som hon representerar, började jag läsa Christer Isakssons faktiskt både spännande och läsvärda bok I väntan på Mona Sahlin. Där fann jag – om inte alltid svaren, så några av de väsentliga frågorna.
Det kanske mest centrala partiet i boken, och det där det bränner till på allvar, rör det ännu bara knappt läkta såret Sahlin-affären; den fortfarande för många socialdemokrater helt avgörande frågan är nämligen: Vem satte dit Mona Sahlin? Det vill säga, vem gav Expressens kriminalreporter Leif Brännström det avgörande tipset, onsdagen den 4 oktober 1995, om att Mona Sahlin hade en skuld hos justitiedepartementets ekonomienhet och att man skulle agera mot henne? (Isaksson, s. 203 i pocketupplagan). Det måste ha varit en insider, någon väl insatt i socialdemokratins inre förhållanden, någon med inblick i justitiedepartmentets och/eller statsrådsberedningens förehavanden. Någon som hade fått kännedom om Mona Sahlins felaktiga användning av sitt tjänstekort för privata inköp och att hon fick reprimander av justitiedepartementets internrevision.

Christer Isaksson går igenom några möjliga kandidater. Kan det ha varit någon Sahlin-kritisk gräsrot från t.ex. socialdemokraternas Skåne-distrikt? Knappast troligt att de ute i landet hade den inblicken, svarar Isaksson. Kan det ha varit riksdagsmannen och ordföranden i konstitutionsutskottet Kurt-Ove Johansson, känd antagonist till Sahlin? Nej, inte heller han hade tillräckligt goda kontakter tillräckligt högt upp i partiet.

”Jag är mer böjd till att se två andra möjligheter”, skriver Isaksson.
”Tipsaren kan ha varit en opolitisk tjänsteman på justitiedepartementet, som fullt medveten om vad som skulle hända, slog larm. Beslutet att gå till Expressen kan ha varit politiskt färgat eller en följd av ett moraliskt ställningstagande. /…/
Alternativt var tipsaren en högt uppsatt socialdemokratisk politiker eller politisk tjänsteman anställd av den socialdemokratiska toppen antingen i partiet eller i regeringskansliet. /…/
Detta resonemang minimerar antalet möjliga tipsare. Antalet blir i realiteten så litet att spåren under åren riktats mot en krets mycket nära Mona Sahlin.
Denna bild skrämmer ledande socialdemokrater. Många är rädda för att ett avslöjande av tipsarens namn skulle få politiska konsekvenser.” Så långt Isaksson, s. 222.

Isaksson ställer frågan öppet om det kan ha varit Göran Persson. Nej, han var införstådd med att fortsätta som finansminister under Mona Sahlin. Kan det ha varit Laila Freivalds? Kanske, men det är inte säkert att hon kände till det, och hon skulle troligen inte fört det vidare.

Kan det ha varit Pär Nuder, en av Mona Sahlins främsta konkurrenter om partiledarposten? Här stannar Christer Isaksson upp och låter det namnet bli hängande i luften ett bra tag innan han lämnar frågan obesvarad. Nej, det går inte att säkert veta vem tipsaren är.

Själv har jag en helt annan hypotes och jag tar mig friheten att här lägga fram den, som en tankelek. Låt oss alltså leka deckare en stund!

Jag tror att Christer Isaksson söker i fel kretsar. Jag tror inte det vore naturligt för någon så högt uppsatt socialdemokratisk politiker att själv ringa upp Expressens reporter Leif Brännlund. Som sagt började han som kriminalreporter.

Tänk i stället så här, upprätta ett signalement eller en kravprofil utifrån följande: Vem är samtidigt djupt insatt i de ledande socialdemokratiska politikernas situation och umgås med kriminalreportrar? För vem skulle det vara naturligt att höra av sig till Expressen med ett sådant tips, som det kring Mona Sahlin? Vem har redan en gång tidigare varit en ledande källa i en socialdemokratisk skandal (Geijer-affären)? Det finns bara en sådan person, och han har dessutom offentligt sagt att han lämnar socialdemokraterna mycket på grund av att Mona Sahlin blev partiledare. Under åttiotalet arbetade han som utredare och sakkunnig i Statsrådsberedningen och vid Justitiedepartementet, enligt presentationen på hans egen hemsida. Om det är han som är tipsaren har informationen troligen gått i flera led, någon har berättat för honom (han skryter i en av sina krönikor med sina goda kontakter inom den gamla s-regeringen) och han har berättat för Leif Brännström. Se det som ett tips. Kommer vi någonsin att få svaret?