Tillåtet att tala om Gud?

Sedan två år är jag vad man kan kalla för en ”utövande kristen” – jag går i kyrkan och har en stark Gudstro. Det började nog med en känsla av tomhet och sorg efter två kärleksrelationer som jag haft i tur och ordning med kristna kvinnor; med en nyfikenhet från min sida på denna religion som jag hela tiden hörde talas om på avstånd men aldrig fick riktig inblick i, kände jag. ”Du kommer aldrig att förstå min tro”, som en av dessa kvinnor sa till mig, vilket gjorde mig oförklarligt ledsen och upprörd. Jag hade också ett förflutet som andlig sökare, som besökt många kristna kyrkor under min uppväxt, men inte stannat där utan hela tiden sökt vidare. Vissa märkliga, andliga upplevelser hade jag också haft.

Nå, jag började gå i kyrkan och blev fast. Det var också en speciell kyrka i Stockholms innerstad jag drogs till, som visade sig ha en ganska unik blandning av lovsång, predikningar och mänsklig värme (att det var så visste jag inte då). Så småningom började jag skriva lovsånger – alltså sånger med kristen tematik avsedda att sjungas inte bara av mig själv utan för publiken eller församlingen att sjunga med i. Tänk Bob Dylans kristna sånger. Nå, jag jämför mig inte med Dylan men mina sånger har en stil som inte är fullständigt olik hans.

I somras sökte jag ett av Svenska Kyrkans kulturstipendier, i konkurrens med sisådär 130 andra förhoppningsfulla. Tanken var att få lite pengar så att jag skulle kunna bekosta en inspelning med mina lovsånger. Det hände också en annan märklig sak ungefär samtidigt; en diakon i Klara kyrka där jag går, erbjöd mig att få spela in en platta med mina sånger efter att han hört några av dem i samband med en gudstjänst. Detta löfte har jag påmint honom om en gång, men det har inte hittills infriats. Så jag satte ändå min lit till att min ansökan om kulturstipendium skulle behandlas välvilligt.

Nå, inget hände och sedan hände ingenting. När jag nu går in på Svenska kyrkans hemsida ser jag vilka som tilldelats årets kulturstipendier, det är sex kvalificerade sökanden som tillsammans får dela på 500.000 kronor. Och där ser jag plötsligt till min glädje en gammal bekanting – Magnus Utvik! Han ska skriva en roman på temat ”Med Stalin som Gud”, om att växa upp i en kommunistisk sekt. Den ser jag fram emot att läsa. Säkert med allt om de dödslistor han umgicks med. Det är för mig ingen hemlighet att kommunismen är en slags religionssurrogat. Andra ser det som att det är religionen som är själva sekten.


Andra advent har varit och så här års är det äntligen tillåtet att prata om Gud, om det nu är det man gör. Åtminstone pratar man om ett uppfordrande allvar. Själv går jag snarast mindre i kyrkan, visar det sig, nu när vi äntligen är inne i denna speciella tid på året. November var otäck, december känns lite bättre. Men jag jobbar varannan helg – stress, stress – och sedan är det det här med julfester. I lördags var jag på en julfest med mitt jobb; alkohol bjöds i form av öl, glögg, välkomstdrink (s.k. champagne) och maten var fet. Arbetskamraten till höger om mig bjöd på lite vodka, allting var ”halal” försäkrade mina muslimska arbetskompisar. Men lite tung i huvudet blev man dagen efter och återigen försummade jag kyrkan. Men jag tänker kärleksfullt på den, åtminstone delar av denna numera så sönderslitna institution.