2010-07-31

Raderna: Rut Hillarp

Det finns inga män kvar i världen. Man kunde lika gärna gå i kloster som inbilla sig att kanske ännu finns några någonstans. Ibland tycker man sig se en, men några minuter brukar vara nog för att avslöja att han inte har den överlägsenhet som krävs.
Vilket grymt meningslöst krav. Lika grymt för kvinnor som män, lika dumt. Mitt förnuft skriker på hjälp, men vad kan ändra formen på mitt hjärta! Det tar hundratals år. Och världen är full av kvinnor. Dessutom män som tror att de är överlägsna. "Det där förstår du inte, flicka lilla!" De är de värsta. De auktoritära utan auktoritet.
Jag har många gånger försökt definiera vad jag menar med överlägsenhet, men gett upp. Det är något som känns. Kanske en hårdhet och målmedvetenhet, en förmåga till överblick, ansvar. Och ändå är det något annat. Det är som att söka beskriva Gud. Ja, i sanning, inte olikt.

Ur
Kustlinje, Norstedts, 1963

2010-07-28

Grrrraaaaaourrrr

... ett urtidsvrål, ska detta föreställa, och det kommer sig av den obotligt trista uppgift som ligger framför mig, nämligen den att söka jobb. Med tio procents arbetslöshet, lycka till, tacktack, och tack alliansen för den fina arbetslinjen och den höjda a-kasseavgiften som jag har betalat under ett antal år nu till ingen nytta eftersom jag inte uppfyller några arbetsvillkor whatsoever. För att nu ingen ska tro att jag är en slöhög till kulturarbetare som inte vill göra rätt för mig, så vill jag göra klart att det är själva sökandet, inte jobbandet i sig, som stör mig. Att få nej är bland det värsta jag vet.

Jag har, som jag tidigare nämnt här i bloggen någonstans, pluggat litteraturvetenskap i ett år och det var otroligt kul. Något av det bästa jag har gjort i mitt liv! Jag läste "Litteratur och kön i 1800-talet" som fördjupningsämne och skrev uppsats om Selma Lagerlöf och Gösta Berlings saga. Jag hade hemskt gärna velat fortsätta men kommer inte att få några studielån efter november eftersom jag enligt CSN är gammal som gatan, så ... då återstår alltså att försöka hitta ett jobb. Även om det inte är så strategiskt smart – om någon arbetsgivare skulle googla på mig eller så – så tänkte jag ändå berätta lite grann om hur det går här i bloggen. Som en liten frustrationsventil.

Och när jag ändå är igång och irriterar mig, så tänkte jag passa på och säga att min förra arbetsplats verkar skötas lite med vänsterhanden nu för tiden. Glest med uppdateringar, redaktörer som inte får svar på sina mejl, fullt med spam i forumet och en gammal katalog som ligger och dammar med löfte om en ny till augusti. Förra året. Jag var med och startade tidskrift.nu en gång i världen, jag känner fortfarande varmt för kulturtidskrifterna och tycker att det är bedrövligt att de 350.000 årliga kronorna från Kulturrådet inte används på ett bättre sätt.

2010-07-26

Sällsynt Dylan - snart nerplockad

Mitt i sommarhettan har någon med det lätt genomskådade alias24051941 lagt ut några sällsynta Dylan-inspelningar på youtube. Jag, som älskar skivan "Empire Burlesque" hade aldrig hört de här låtarna, som är från samma inspelningssessioner som den (1985 var tydligen ett rikt Dylan-år trots allt som har sagts om hans downperiod under 80-talet).
Passa på att lyssna på dem innan Dylans advokater/skivbolag får dem nerplockade!

Enligt Wikipedia är The Very Thought of You och Waiting to Get Beat samma låt med olika text. Jag skulle snarare säga att de är snarlika; de olika texterna ger låtarna en så helt olika karaktär trots att de har samma ackord och komp.




2010-07-24

Tre x Woolf, plus en Kidman



Nicole Kidman fick en Oscar för sin roll som Virginia Woolf i Timmarna, men jag är inte imponerad. Det är vådan av att veta för mycket om förlagan till rollen: En Virginia vars begåvning överträffar det mesta. Läser man Woolfs brev framstår hon som en bräcklig men okuvad människa, fullt kapabel att vräka ur sig kvickheter och djupsinnigheter om vartannat, och att även under djup depression bevara sitt verbala fäktande med omvärlden. I Kidmans tolkning blir fågelkvinnan Woolf förvandlad till en tjurig tonåring, en anorektiker som går inåt med fötterna och begraver sina händer djupt i fickorna på en illa sydd klänning. Med stirrande blick och sårbart halvöppen mun försöker Kidman gestalta det inre mörker som Virginia drogs ned i under de sista månaderna av sitt liv. Det är inte dåligt spelat, men det är onyanserat. Woolf var rikare än så, hon skulle absolut, även i sina värsta stunder, kunna slå upp ett blixtrande leende mot svart fond. Det märkliga med depressiva människor är nämligen deras humor, ofta svart, ofta självironisk. I Timmarna blir den hotfullt begåvade kvinnan, omedvetet oskadliggjord. Woolf gestaltas som en knäppskalle till kvinnligt geni, en lolla med skrivmani, mindre mänskligt rik än hon var.

Annorlunda är det i Nigel Nicholsons biografi om Woolf. Nicholson är en vital och rolig författare som skyr förenklingen utom i de stunder den kan ge upphov till den berömda engelska vitsigheten. Han berättar med ett lustbetonat flyt, och en för biografer ovanlig förmåga till beskärningar. Som son till den berömda Vita Sackville-West blev han bekant med Virginia redan i sin barndom, och han varken idoliserar eller förminskar henne. Han beskriver melankolin, men säger att hennes vanligaste ansiktsuttryck "var tankfullt, inte strängt... och när hon tittade upp var det med ett leende som var bräddfullt av nya idéer och formuleringar". Nicholson är på våglängd med sitt objekt, och låter texten flyta fram som snabba moln över ett landskap. Den ständigt skiftande vinkeln är besläktad med Woolfs egen verklighets-och-litteratur-syn: Att allt är föränderligt, och att allt och alla lever i och av varandra.

Också i Timmarna kan man spåra Virginias ande, associationerna till romanen Mrs Dalloway är många och filmens berättarteknik är influerad av Woolfs litterära stil. Det gör den till ett ovanligt sårbart stycke film, fragmentarisk, som en modernistisk roman, tvetydig och öppen. Meryl Streep, Ted Harris och Julie Moore gör formidabla insatser i en story som går på tvärs av de amerikanska förväntningarna om lycka, framgång, äktenskap och visar oss en samling skärrade gestalter, fullt upptagna med att försöka få ihop ett liv som bara blev som det blev. Men de fortsätter att leva i solidarisk ömhet för varandra, och för de genomlysta stunder som plötsligt finns där, mitt i timmarnas rush. Som Woolf skrev: ""It´s a constant idea of mine...that we - I mean all human beings - are connected...that the whole world is a work of art; that we are parts of the work of art."
Streep, Harris och Moore är skådespelare vuxna nog att förmedla en livskänsla som gränsar till det religiösa och poetiska, som låter skärvorna bli till mosaik, och ger det splittrade en mening också i stunder av kaos och tragik. Nicole Kidman är inte på nivå med den komplexiteten. Hon gör en Kidman, inte en Woolf.
Så mycket för en Oscar!
_________________________________________________

Artikeln har tidigare varit publicerad bl.a. i UNT och på Moviebox
Romanen som inspirerats av Woolf och som filmanuset bygger på: Timmarna Originaltitel: The hours. Författare: Michael Cunningham . Förlag: Bonnier, 2000

2010-07-20

Bostadspolitisk protest

Mycket läsvärd artikel av Petter Larsson i Aftonbladet förra veckan om bostadsmarknaden, bostadsrättifieringen av Stockholm som har förvandlat hela samhället på ett genomgripande och förmodligen oåterkalleligt sätt.

Själv har jag på nära håll kunnat följa uppbyggnaden av vad Johan Jönson i sina två senaste böcker kallar "moderatstaden". När andelen bostadsrätter i Stockholms innerstad (liknande utveckling även i Göteborg och Malmö) på tio år går från 38 till 62 procent handlar det om en av de största samhällsförändringarna i Sverige under de senaste hundra åren. Detta i riktning mot ökade orättvisor och segregation; vi återskapar ett samhälle som de flesta trodde att vi redan hade lämnat bakom oss. Visserligen på högre materiell nivå än tidigare, men låtsasspelet blir ju än mer påfallande i ett förmodat jämlikt samhälle som det svenska.

Trots att Petter Larsson breder ut sig i viss längd om vad bostadsrättifieringen har inneburit har han ändå glömt några punkter, vilka jag här kan lägga till:

1) Det ökande bullret. Bullernivån ökar flerfaldigt i ett område där hyresrätter förvandlas till bostadsrätter, det vill säga i nästan alla områden i Stockholms innerstad. En del av alla renoveringsprojekt som genomförs är motiverade, men många bullersamma evighetsrenoveringar startar bara för att "höja värdet" på fastigheten, eller topprenovera sin lägenhet i konkurrens med grannen i väntan på nästa vinstgivande försäljning.

2) Omsättningen på boende. De som drivit igenom ombildningen flyttar nästan alltid ut omedelbart, under förutsättning att de cashar in den förväntade vinsten på några miljoner rätt ner i fickan. När de mest pengakåta flyttat ut kan det bli lite lugnare i huset, men vanligen fortsätter de boende att bytas ut ungefär var 18:e månad, det vill säga ungefär så ofta som de flesta byter mobiltelefon. Detta sker så länge bostadspriserna stiger eller förväntas fortsätta stiga. Förlorare blir de som vill stanna kvar och helt enkelt bara behöver en bostad, inte är ute efter någon påtvingad "bostadskarriär".

3) Utrensningen av husdjur. För snart tio år sedan skrev jag en text på lågstatussajten Sourze om Kungsholmens sista bakgårdskatt. Det finns inte mycket som behöver ändras i den texten. Överallt där det blir bostadsrätter börjar husdjuren - speciellt katterna - ses som sanitära olägenheter, de passar inte längre in. Speciellt inte katternas frihetsbehov! Sanningen att säga är det i dag åratal sedan jag såg någon katt gå fritt på Kungsholmen. Däremot finns det mängder av råttor överallt omkring i området.

4) Rest-hyresgästerna förvandlas till en blandning av tiggare och tjänstehjon. Jag har sett det hända flera gånger. De hyresgäster som blev kvar i huset, som inte hade råd att köpa, börjar desperat se sig omkring efter sätt att bevisa värdet av sin existens, att göra sig behjälpliga för bostadsrättsföreningen. De blir lätt personen som gör ärenden, som ställer upp, som står på tå inför bostadsrättsföreningens styrelse, bockar och bugar inför varierande besked. Petter Larsson säger att bostadssituationen påminner om början av 1900-talet. Det är inte sant, det är snarare ett 1800-talssamhälle jag ser växa fram.

2010-07-19

Kommentarskrångel

Det har nyligen kommit till min kännedom att två insända kommentarer till bloggen på något mystiskt sätt försvunnit. Är det fler som har drabbats av detta? Jag vill i alla fall passa på att meddela att vi inte bedriver någon form av personförföljelse eller åsiktscensur här – det enda som raderas är spam och meningslösa förolämpningar.

2010-07-15

Hanserik Hjertén och den poetiska lidelsen

Nestorn Hanserik Hjertén (f. –28) hade ett intressant inlägg i DN:s poesidebatt i tisdags. (Nej, artikeln finns inte på nätet.) Efter några inledande – välmotiverade – slängar mot Magnus Carlbrings tidigare artikel (6/7) går han över till vad som verkar vara hans hjärteresonemang. Nämligen tanken att poesin är avhängig det samhälle den föds ur (som om poesin på ett så direkt vis skulle uppstå ur samhälleliga förhållanden; det tror jag inte på):

”Det har sagts förut: Betydande konst föds inte ur ett välmående samhälle. Det har också sagts: Dikt kommer ur ett sår som vi försöker läka eller lindra med poesins kraft..
Frågan är alltså om samhället blivit för tryggt och välordnat för en fantasi som springer fram ur sprickor och rämnor i den sociala verkligheten.”


Någonting ligger det väl i detta resonemang; men trots allt är det ju människor och mänskliga temperament som är konstnärligt verksamma, inte samhället som sådant. Såvida vi inte lever i någon slags perfekt solstat (i själva verket något av en dystopi) finns det nog alldeles tillräckligt med mänskliga predikament, problem och lidelser för att poesin eller konsten inte ska behöva stå oförsörjd!

Grundfelet som Hanserik Hjertén gör är i själva verket att han har alldeles för höga tankar om det svenska välfärdsbygget, en föreställning som nog i dag de äldre generationerna är ganska ensamma om. Ett samhälle med (sedan början av 90-talet) massarbetslöshet, sänkt a-kassa, försäkringskassa som i många fall vägrar att ge ersättning åt sjuka osv – är väl knappast ett ”välmående” samhälle på det sätt som Hjertén menar.

”Själv är jag pessimistisk. Jag förstår inte riktigt var poesin skall få sin livskraft ifrån om känslorna bara speglar sig i det svenska välståndets stillastående vatten.”

Rimbaud var en ”protestprojektil genom den franska 1800-talsrepublikens ruttnande borgerlighet”, skriver Hjertén, något som i dag alltså inte skulle kunna upprepas. Men vem har sagt att vi i dag behöver just en ny Rimbaud; han har ju trots allt redan funnits?

Dagens samhälle då, dagens poetiska lidelse? Nej, här hittar Hjertén ingen utväg ur ”bleka verser och poetiska albumblad som hos oss”. Och avslutar med en brasklapp: ”Eller kan man /…/ tänka sig en galning som till slut revolterar mot detta?”

Måste man betecknas som galen för att skriva bra och angelägen poesi i Sverige i dag? En osmaklig tanke. Men ett genomkorrumperat, fasadmedvetet och konsensusfixerat samhälle som det svenska har nog inte ännu sett sina sista poeter födas.

Om regeringens vinst-(o)-etik och Bildts affär med Lundin Oil

Citerar från bloggen Nemokrati:

om Carl Bildt och Gangsterekonomin


"12 000 döda och 160 000 fördrivna i Sudan – det är pris man får betala för att oljeföretagens aktieägare ska få sitt, tycker uppenbarligen Carl Bildt som satt i styrelsen för Lundin Oil 2000 – 2006 då dödandet och tvångsförflyttningarna skedde för att ge plats åt Lundins oljeutvinning i Unityprovinsen i södra Sudan.

”‘De vinster som inte tillföll bolaget slussades till 70 procent in i diktaturens krigsmakt’ [uppger New York Times enligt Aftonbladet]. ECOS begär att svenska regeringen utreder Lundins och därmed styrelseledamoten och aktieägaren Carl Bildts skuld. . .Lundin, kända för sina lukrativa affärer i mängder av förtryckande diktaturer, har funnit det klokt att också samverka med kretsar inom Moderaterna. I Lundins ryska filial Vostok Nafta, (ägandet i bolaget kontrolleras via skatteparadiset Guernsey) med kopplingar till Gazprom och oljeoligarker, placerades Jonas Hafström i styrelsen. Han var under ett dussin år Bildts närmaste man, dessutom hög tjänsteman på UD. Anna Lindh tvingade Hafström lämna oljebranschen. Senare gottgjordes han; Bildt utnämnde vännen Hafström till ambassadör i USA.

Lundin hade periodvis vissa imageproblem; varumärket solkades en smula av blod och mord. Uppgiften att putsa Lundin låg hos Kreab. Det PR-bolaget, där Bildt varit styrelseordförande, har i evighet drivits av hans gode vän Peje Emilsson. Denne har belönats med ordförandeskap i Handelskammaren. Direktör där blir Maria Rankka, Timbro och en gång Bildt-medarbetare. Hon efterträder Peter Egardt, som varit Bilds statssekreterare och nu av högerregeringen utsetts till landshövding i Uppsala.”

Alliansregeringen har således mycket på sitt samvete vad gäller både miljön, demokratin och folkrätten. Och inte nog med det – man vill uppenbarligen fortsätta på den blodigt inslagna vägen - Bushiness As Usual.

Det visade man särskilt tydligt med sitt förslag på ytterligare 483 miljarder till miljökatastrofal betongpolitik av förstenat märke. Man har trots omfattande lokala protester obekymrat låtit Bergsstaten säga Ja till Shells provborrning efter skiffergas vilket perforerar 20 skånska kommuner i landskapets mest natursköna områden – vilket kan få lika oanade konsekvenser som BP:s djupborrning efter olja utanför USA:s kust. Det handlar om Sveriges kornbod – men för Alliansen är inget pris för högt att betala när det gäller fortsatta satsningar på fossil energi, inte ens vår egen livsmedelsförsörjning, vilket även den av Leijonborg omhuldade och Berlusconi stödda byggnationan av ESS på känslig åkermark utanför Lund vittnar om, vilken i sin tur, likt den EUpåbjudna ‘miljöåtgärden’ med övergång till kvicksilverhaltiga lågenergilampor – dessutom innebär omfattande användning av kvicksilver trots att regeringen förbjudit all användning av kvicksilver i Sverige.

Så alliansregeringen med Carl Bildt, Maud Olofsson och Andreas Carlgren i spetsen har med andra ord inga som helst skrupler utan säger bara Ja Ja Ja till allt, från att kränka både folkomröstningsresultat, svenskt territorialvatten och internationell folkrätt till utrotning av människor och djur, utan ett enda darr på överläppen, spela roll hur många lik man kliver över – inte minst har man inte heller något emot att kliva över liket efter sitt eget hemland. Med andra ord kan vi nog utgå ifrån att denna mörkblå allians inte kommer att nöja sig förrän Sverige är totalförstört. Uranbrytning i Norrland nästa, med andra ord – skit i samekulturen och den svenska naturen, de kan vi betrakta på det mausoleum Alliansen kommer att lämna efter sig som framtidens museum till nästa generation."

Läs mer på den politiska blogen/websidan Nemokrati

2010-07-08

Sommar

Två kajaker på vattnet
Två tjocka tanter
Två unga män
En tjock karl
En mager med hund
Sex änder på rad
En aggressiv svan
Jag simmar för att rädda mitt skinn

En kvinna vid stranden
sjunger Taube och Bellman
”vid vattnet en junidag”
Simmar och gal samtidigt
En aria, något av Verdi
studsar mot klipporna
Är hon rebell?
Eller sjunger hon
för att övertyga sig
om hur det känns?

Den grandiosa förnimmelsen av
Naturens helighet
Här på klippan
innanför hägerns bana
Men kanske är det
bara endorfinernas
högtid
Simmandet
Cyklandet
Solen

Pissmyra i röven
Grillrester i gräset
Träd randade av sol
Sol blundad av ögon
all denna blomst
all denna blomst
all blomst

Vem kan
bara
ta det
____________________________

Detta är inte en dikt.

2010-07-06

Magnus Carlbrings artikel i dagens DN

Den som vill fortsätta följa sommarens poesidebatt kan med fördel införskaffa dagens DN (eftersom artikeln garanterat inte kommer att dyka upp på nätet). Själv är jag prenumerant, mest för att följa med i "Sveriges största morgontidning", om det nu är det man gör. Just nu försöker jag sitta på solstekta bryggor och läsa tidningen, men eftersom jag inte har tillgång till något lantställe blir det olika bryggor varje gång.

I dagens tidning har i alla fall Magnus Carlbring en jättelång artikel med rubriken "Poesin är alltid på väg". Inledningsvis tar han upp det önskemål som har framförts från flera håll i debatten om en mer berättande, narrativ dikt. Och, menar han, en sådan finns i riklig mängd, som etablerad genre, i USA väl att märka. Han räknar upp namn som Mark Strand, Louis Simpson med flera. Jag har inga invändningar, men det var väl svensk poesi diskussionen i huvudsak gällde?

"Nu markeras den svenska poesin ut igen, som vore den på något vis apart och icke-kommunikativ i sitt ständiga formsökande. Det låter som så ofta förut..." skriver Magnus Carlbring, och fortsätter lite senare i artikeln:

"Kruxet är väl trots det stora utbud och de många olika poetröster som Anna Hallberg beskriver i DN den 22 juni, att poesin smalnar av och poesikännarna blir till en sofistikerad gruppering. Alla kan inte följa allt. Hallberg beskriver en krets som riskerar att bli som alla andra invigda och inbitna fans; de som står utanför begriper inte kodspråket.

Men det är nog så vårt samhälle ser ut: subkulturer som sällan möts som omgärdar en bred mittfåra, en plattskärms-tv-kultur där man är lagom ignorant och slappt omdeveten om vilken lycka (eller insiktsfull förtvivlan) poetisk medvetenhet skulle innebära för ens tillvaro."


Detta betyder ju någonstans att de som inte hyllar den typ av poesi som Anna Hallberg hyllar skulle tillhöra någon slags plattskärms-tv-drogad mainstreamkultur? Det är ett rent lögnaktigt påstående. Experimentella modernister har alltid tillhört en liten grupp och varit väl medvetna om sin exklusivitet, skriver Carlbring senare. "Motvinden var enorm", skriver Carlbring. Ja, men som bekant har knappast motvinden varit enorm för de poeter som redan tidigt i sitt författarskap blivit nominerade till de mest prestigefulla litterära priser, som Nordiska rådets litteraturpris (Anna Hallberg) och Augustpriset (Aase Berg). Men de som efterlyser en berättande poesi; de har förstås haft medvind de senaste tio åren?

Nej, men de har fått sitt lystmäte inom populärkulturen menar Magnus Carlbring, och citerar en Jocke Berg-text (Kent). Återigen ett försök att blanda bort korten. Vad är det för fel på att ge ut en kommunikativ poesi i traditionell diktsamlingsform? Just detta verkar vara det mest omöjliga av allt.

2010-07-02

Mera Sport: Diego Forlán



Aj aj aj, oh åh, YES! Eller Jaaaaaaaah, som det låter från det öppna fönstret mitt emot.
Digeo Forlán kan konsten att sätta en frispark.
Och lilla fotbollsfanset i mig har sett en av sitt livs matcher: Ghana - Uruguay.

Sverige möter Tyskland (i krocket)


Mitt under den klassiska tennisturneringen i Wimbledon och fotbolls VM i Sydafrika så spelas det krocket i Frödinge.
Först ut är landskampen mot Tyskland (3-4 juli. Platsen är den klassiska Lundavallen i Frödinge och det engelsk krocket som gäller).
Nästa helg spelas SM i svensk krocket på samma plats.
Sveriges främsta krocketspelare kommer att vara på plats och svinga sina klubbor.

Följ dramatiken från Svenska Krocket Förbundets hemsida