Nestorn Hanserik Hjertén (f. –28) hade ett intressant inlägg i DN:s poesidebatt i tisdags. (Nej, artikeln finns inte på nätet.) Efter några inledande – välmotiverade – slängar mot Magnus Carlbrings tidigare artikel (6/7) går han över till vad som verkar vara hans hjärteresonemang. Nämligen tanken att poesin är avhängig det samhälle den föds ur (som om poesin på ett så direkt vis skulle uppstå ur samhälleliga förhållanden; det tror jag inte på):
”Det har sagts förut: Betydande konst föds inte ur ett välmående samhälle. Det har också sagts: Dikt kommer ur ett sår som vi försöker läka eller lindra med poesins kraft..
Frågan är alltså om samhället blivit för tryggt och välordnat för en fantasi som springer fram ur sprickor och rämnor i den sociala verkligheten.”
Någonting ligger det väl i detta resonemang; men trots allt är det ju människor och mänskliga temperament som är konstnärligt verksamma, inte samhället som sådant. Såvida vi inte lever i någon slags perfekt solstat (i själva verket något av en dystopi) finns det nog alldeles tillräckligt med mänskliga predikament, problem och lidelser för att poesin eller konsten inte ska behöva stå oförsörjd!
Grundfelet som Hanserik Hjertén gör är i själva verket att han har alldeles för höga tankar om det svenska välfärdsbygget, en föreställning som nog i dag de äldre generationerna är ganska ensamma om. Ett samhälle med (sedan början av 90-talet) massarbetslöshet, sänkt a-kassa, försäkringskassa som i många fall vägrar att ge ersättning åt sjuka osv – är väl knappast ett ”välmående” samhälle på det sätt som Hjertén menar.
”Själv är jag pessimistisk. Jag förstår inte riktigt var poesin skall få sin livskraft ifrån om känslorna bara speglar sig i det svenska välståndets stillastående vatten.”
Rimbaud var en ”protestprojektil genom den franska 1800-talsrepublikens ruttnande borgerlighet”, skriver Hjertén, något som i dag alltså inte skulle kunna upprepas. Men vem har sagt att vi i dag behöver just en ny Rimbaud; han har ju trots allt redan funnits?
Dagens samhälle då, dagens poetiska lidelse? Nej, här hittar Hjertén ingen utväg ur ”bleka verser och poetiska albumblad som hos oss”. Och avslutar med en brasklapp: ”Eller kan man /…/ tänka sig en galning som till slut revolterar mot detta?”
Måste man betecknas som galen för att skriva bra och angelägen poesi i Sverige i dag? En osmaklig tanke. Men ett genomkorrumperat, fasadmedvetet och konsensusfixerat samhälle som det svenska har nog inte ännu sett sina sista poeter födas.
Poesi, dikt, lyrik och lögner. Ev. nåt om musik, krocket och fotboll också.
2 kommentarer :
Ja herregud alltså. Jag skickade faktiskt ett surt mail till DN (ett mail som man såklart inte svarat på). Det låter så här...
Hallå i värmen!
Jag slutar aldrig förvånas över vad som hittar fram till DN:s kultursidor. Hanserik Hjertén - av alla förmodat skärpta människor - föreslår att Sverige är för välmående för att frambringa poesi. Att Sverige är ett litet och efemärt poesiland är odiskutabelt, men så har det alltid varit. Det har inte med välmående att göra. I så fall kan vi väl avliva hela kultursektorn ...Tusentals år av oerhört armod har inte direkt resulterat i så mycket tung poesi. Det finns glimtar, men internationellt sett ser det skralt ut. Betänk att inte en enda stor poetisk strömning kommit från Sverige ... inte en. Men att som Hjertén förbise den enorma mängd sprickor, smärtpunkter och problem som faktiskt går att omsätta poetiskt, framstår för mig som oerhört naivt. Det låter som om Hjérten iakttar Sverige från en synnerligen ombonad plats. Jag är nyfiken på hur den ser ut faktiskt. Ett enkelt skräckexempel från det trygga fina Sverige: psykiatrireformen. Det kanske kommer som en nyhet i sammanhanget, men människor dör som flugor Hjertén kanske missat lite, men någon brist på ämnen finns inte. Ett tips till: kärnvapenhotet, som är större än någonsin. Det hänger som vanligt på känslighet och intresse. Eller grad av välmående. Det kanske är Hjertén som är för välmående för att orka med poesi ... Det här blev kanske för långt. Egentligen kunde jag bara sagt: Hjerténs bidrag till poesidebatten är plågsamt småborgerligt och provinsiellt.
*
Det är för övrigt komiskt att Hjertén ställer välfärd och poesi mot varandra, eftersom borgarna varit (och är) traditionella kulturbärare... att de var mättare och varmare än de flesta verkar inte varit något hinder ...
För övrigt är Hjerténs text snurrig till max ... jag orkar inte ta upp altt... nog nu.
Det var allt för denna gång/Kim Larsson
"plågsamt småborgerligt och provinsiellt" - hehe. HEHE!
Skicka en kommentar