Med tanke på hur låg nivån är på mycket av den svenska samtidslitteraturen (läs: poesin) är det något av en befrielse att ge sig ut i andra litterära landskap. Jag har under de senaste veckorna läst (och läser fortfarande) bl.a. verk av Tony Judt, Jan Fridegård och Gustaf Fröding.
Jag hittade en utgåva med Gustaf Frödings prosa på Världens Längsta Bokbord i höstas, som jag nu läser. Jag har även läst hans berömda och onekligen lite pikanta ”Brev till en ung flicka”, som jag fick tag i antikvariskt i en billighetsutgåva med den lite snaskiga titeln ”Svar med foto & diskretion!”.
Det handlar om inalles sjutton brev av Gustaf Fröding till en påhittad ung flicka vid namn ”Astrid” som hade satt in en äktenskapsannons i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning; dvs den bekantskapssökande flickan existerade inte som sådan utan var ett påhitt av sju unga överklasstjejer i Göteborg, som ett tidsfördriv. De ville se om de fick in några roliga svar; kanske var det också ett sätt att spela med den tidens begränsade flickroll.
Den ständigt lika förälskade – i onåbara kvinnor – Gustaf Fröding hörde dock av sig och inledde en ömsevis ironisk, ömsevis allt allvarligare brevväxling med den unga tjejligan, som dock inte var helt hjärtlös, men ändå hade inlett kontakten som ett skämt. Tyvärr har jag aldrig sett/läst Astrids brev, som naturligtvis existerar i sinnevärlden, eftersom Fröding ända till sin död förvarade dem ömt ihopbundna i en trave. Han fick heller aldrig veta hemligheten bakom sin ungdoms väninnas identitet, breven utgavs först långt efter hans död.
Det slår mig, i samband med läsningen, en tanke som redan många gånger slagit mig; att nu, så här långt efter deras död talar kvinnor och andra beundrare uppskattande om dessa besvärliga genier – jag tänker speciellt på Gustaf Fröding och Erik Johan Stagnelius.
Blek, suckande, hånad, / Jag enslig ska gå.
Stagnelius: Amanda
Under sin livstid var de ofta hånade, även den litterärt erkände Fröding blev ju utsatt för en skandaliseringskampanj med påföljande åtal för sin öppet erotiska dikt ”En morgondröm”. Men efter sin död hyllas de som litterära genier och giganter, och ett flertal kvinnor i vår samtid träder fram som säger att de gärna hade velat ta sig an dem, att de hade älskat dem.
Så kan det vara. Men hur lätt är det inte att älska någon som har gått bort. Desto knepigare, ofta, att leva med en alkoholiserad man, som har för vana (ovana) att ställa till skandal och över huvud taget för ett väldigt ”oordentligt” leverne. Dessutom under fattigdom och umbäranden större delen av tiden. Det är knappast någon ideal tillvaro. Ändå finns det fortfarande besvärliga genier, folk som är villiga att betala priset för sin självständighet och sitt skapande; jag känner en eller annan. Vi kan nog utgå från att de sällan hamnar på kultursidorna
Poesi, dikt, lyrik och lögner. Ev. nåt om musik, krocket och fotboll också.
4 kommentarer :
En inläggsserie om dessa besvärliga genier bortom kultursidorna är härmed beställd!
/33 årig oetablerad poet/musiker i behov av moraliskt stöd
I stort sett är det nästan ännu märkligare med de poeter som levt skötsamma och "normala" liv. Som Milosz, Wisława Szymborska, Tranströmer, Gabriela Mistral, Wallace Stevens (Poeten på banken). Möjligen handlar deras dubbelliv om en schysst gräns/distans visavi realiteterna. Eller så har vissa människor helt enkelt gåvan att leva i båda världarna, konstens och pryttlarnas.
Men: Män som du kallar "besvärliga genier", inklusive deras kvinnliga motsvarigheter, har väl tvärtom haft stort utrymme på kultursidor. Läs: Rimbaud eller Tobias Berggren, Dylan Thomas eller Pentti Saarikoski, Sylvia Plath eller Sarah Kane.
Jag tror det är fullt nödvändigt att kritisera kultursidorna för deras osjälvständiga dippande i en eller annan hypad zeitgeist. Men att de, eller konstscenen i övrigt, försummar "besvärliga genier" har jag inte märkt.
Gabrielle: Du har nog en helt annan várderingsskala án Andreas, och mig ocksà. Jag vet vad Andreas menar, och jag istámmer. Det finns en undergroundvárld som mànga etablerade inte kánner till. Jag vet t.ex. om en hemlós gammal poet i Stockholm (Svein Kielland), som láser grekiska och latinska klassiker pà orginalspràk, och skriver flitigt noveller och poesi. Vissa av hans poem ár nàgot av det básta jag lást. Ingen pratar om denne man. Det finns fler sàdana. Andreas och jag vet. Men att inte du vet, kallar jag tragisk blindhet, en isolering fràn verkligheten "dár ute", utanfór bóckernas och mediernas várld.
Lars, jag har ett minne av att jag tidigare skrivit, på just den här bloggen, om en del av de konstnärer/författare som i åratal, ibland hela sitt liv förblev fattiga och okända, ofta frivilligt så. Med frivilligt menar jag då en konstant ovilja till anpassning, gentemot tidsandan, eller vilken anda som helst.(Den som orkar kan gå tillbaka till inlägg under rubriken Konst, Kulturarbetare, Litteratur, eller Film. )
Det är klart att jag förstår vad ni båda menar. Men det är inte så värdefullt för en blogg om alla sjunger i kör.
Hellre då ta en annan ton. En liten dos objektivitet.
Någon "tragisk blindhet" lider jag inte av. Men den tiden kanske kommer, för oss alla.
Skicka en kommentar