Hamlet, med viss reservation.

Lördagskvällen upptogs av den tre timmar långa Hamlet. Inte mig emot; jag såg en föreställning med väl tajmad regi av Gregory Doran och formidabla skådespelare - inte minst Peter Stewarts Claudius, och Mariah Gales Ofelia. Oliver Ford Davie som en mentalt plottrig och omständlig Polonius var en komisk höjdpunkt, och av Rosencrantz och Guildenstern blev två tafatta kavajkillar från Proffice.

Scenbilden stram, växlingen mellan närbilder och ett övervakande kameraöga välgjord. Iscensättningen ligger nära vår tid; med Kung Claudius som maktgalen och maskhållande företagschef, Drottning Gertrud som hans vaga donna, och hovets alla springpojkar som tagna ur någon nutida karriärkorridor. Smile, don´t think.

Hamlet är rebellen, som tänker mer än han smilar, och som lägger ett brott i dagen, hellre än att han sluter sig till lögnarna. Ni som kan er Shakespeare vet ju redan hur intrigen ser ut; Prins Hamlet sörjer sin döde far, som blivit giftmördad av sin bror Claudius, varefter denne gift sig med Hamlets mor Drottning Gertrude. Det är stor kriminell dramatik med incestuösa undertoner.

Denna härva av känslor och tankar ska så utlösas på blankvers, det klarar dessa RSC-skådespelare lätt. Jag tror aldrig jag har sett de långa Shakespearska vridningarna i monologer och vitsigheter framföras med så säker balans mellan naturlighet, pausering och absolut diktion (och då inkluderar jag ett par andra filmade versioner). David Tennant sköter sin språkliga ton exemplariskt, och gestaltar en rörande Hamlet, en manisk och begåvad spratteldocka i maktens och känslornas nät.

Det är bara det att det inte är så jag vill ha Hamlet. Jag vill ha lite mera motståndskraft, lite mer solitt förakt, lite mer av frimodigt "don´t you fuck with me" i gestaltningen.
I Dorans regi, och David Tennants tolkning, blir Hamlet ett offer. Galenskapen är inte en mask, den är verklig, prinsen är på gränsen till nervsammanbrott. Den tolkningen kan jag efterhand acceptera; pjäsen blir mer sårande än stilfull, och en dödsdansande Hamlet rör oss mer än en smartskalle som bara gömmer sig i galenskapen.

Men lik förbannat: Det är som att var tionde minut bli presenterad för Munchs Skriet. Too much. Och roten till det onda är den gamla vanliga; svårigheten att få en teaterföreställning i stor lokal att tonas ner till TV-mediet. Den enda som i den här föreställningen inte klarat transformeringen är David Tennants expressionistiske Hamlet.
Hans utspel skulle gjort sig bra på en stor scen. Men i ständiga närbilder blir det för mycket. Det är min reservation. Lite mindre hade gjort det.