Vått väder. Engelska yllekappan på, i stället för dunjacka, med även den blir fuktig innanför. Inga människor ute, utom hundfolket. Jag träffar två röda Rhodesian ridgeback, en labb-blandad-med-varghund och en underlig halvmops med för litet huvud. Allihop mycket artiga och trevliga djur. Mopsen kanske lätt depressiv. Ägarna en smula hämmade, men de var ju svenskar. I koppel, som vanligt.
Ute vid udden har isen smält så att det bildats en slingrande å utmed strandkanten. Den fortsätter i meanderslingor, tills den tar över allt. En ensam svan brer ut sina vingar för att skrämma bort ett par vicklande sothöns. Kladdash! Sen räcker det.
Fåglarnas kung mot svart vatten. Isen bakom som glasyren på en övergiven mazarin.
Lärkorna har kommit. Ornitologerna på Uppsalaslätten har fullt sjå. Även jag uthärdar leran, brunmarken, spanandet. Här en helikopter. Sydlig vind, ingen vind. Vinden som far dit den vill. Förfluten tid och kommande tid*. Lika. De små liven. Dagen då vågorna kom.
______________________________________
*T.S.Eliot: Burnt Norton.
Poesi, dikt, lyrik och lögner. Ev. nåt om musik, krocket och fotboll också.
1 kommentar :
älskar den depressiva mopsen!
Skicka en kommentar