Finns det en ”språkmaterialistisk gemenskap” och hur ser den i såna fall ut? Frågan ställdes av Lyrikvännens redaktör Klara Rasmussen till Anna Hallberg, och den frågan verkar överhuvudtaget varit själva utgångspunkten för Lyrikvännens senaste nummer (4/11) med tema Poetisk skola eller Gemenskap.
(I övrigt tar numret upp andra etablerade poesigrupper som Malmöligan, Nya Juno och Metamorfosgruppen ur olika aspekter. Låt mig senare återvända kort till det. Vad som här framförallt intresserar mig är Anna Hallbergs svar.)
Anna Hallberg tar glatt på sig uppgiften att besvara frågan, samtidigt som hon verkar reta sig på över att ännu en gång buntas ihop med övriga OEI-are. Redan här ser man hennes ambivalens, som vartefter man läser hennes artikel blir än påtagligare.
Hon har aldrig upplevt sig som del av någon poetisk gemenskap, utom när ”den här gruppen” [läs: OEI] blir angripen förstås:
”Det händer att jag tror att jag ingår i en generationsgemenskap. Mestadels när Göran Greider eller Åsa Beckman skrivit något dumt i tidningen. Då känner jag att jag måste försvara den här gruppen, som så många gånger varit föremål för felläsningar, förenklingar och stereotypa klumpbildningar. Jag bryr mig ju om och är aktivt engagerad i den poesi som skrivs i dag. Jag vill att den ska finnas och vidareutvecklas.”
Som om det bara finns en typ av poesi i dag! Det finns nog trots allt en pluralism och Anna Hallberg står för en typ av samtida poesi. Jag undrar varför Anna Hallberg värjer sig så kraftigt för att sammankopplas med andra skrivande människor, en långt gången individualism hör förvisso vår tid till.
Men vad är det att ingå i en poetisk grupp? Är det inte bland annat att dela estetik med ett gäng andra människor, som man har kontakt med? Kanske räcker det inte, kanske måste det ändå finnas förbindelse på ett djupare plan. Ibland blir poesigrupperingarna mest mediala konstruktioner (och Lyrikvännen snuddar till och med - i samtalet mellan Clemens Altgård och Jonas Ellerström - vid föreställningen att Malmöligan delvis var en medial företeelse). Men återigen, jag har aldrig sett någon vara så ambivalent till föreställningen om att vara med i en poesigrupp som Anna Hallberg, och jag skulle vilja gå så långt som att säga att hon kör med dubbel bokföring.
När hon ska ge ett citat som fångar upp innebörden av hennes poetiska gemenskap (om den finns) så vad ger hon, om inte några rader från just OEI? Nämligen ett citat ur artikeln ”Raw Matter: A Poetics of Disgust av Sianne Ngai. Samma OEI som Anna Hallberg på andra ställen försöker distansera sig ifrån! Det av henne angivna citatet bekräftar för övrigt det som Knausgård skriver i Min kamp 2 om att många unga författare i dag inte har mycket annat att skriva om än språket självt.
*
Själv är jag helt säker på att jag ingick i en poetisk gemenskap kring tidskriften Den Blinde Argus, åtminstone åren 1985-87. Som stöd för detta kan jag ange en intensiv brevväxling med de övriga medlemmarna, där vi delgav varandra våra skrivplaner och överhuvudtaget drömmar kring liv och dikt. Det framgår också av Kristian Lundbergs efterord till Lukas Moodyssons samlade ungdomsdikter ”Mellan sexton och tjugosex”.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar