Med på resan: J M Coetzee!

Läser hans kortessäer i ”Ett dåligt år”; om allt från Tony Blairs bristande omdöme, till Gud och marknaden, eller förgudningen av marknaden. Från krigspolitik till drömmar, till sex och turism. Ja, det är ett varierat bord. Men ingenting flottigt, inget härsket och surnat. Tvärtom.
Det jag beundrar hos Coetzee är nog hans lite svala, nyktra distans, samma kvalité som får en del av mina väninnor att tycka han är en torris. Men icke. Han är briljant. Utan ansträngning rör han sig mellan högt och lågt, mellan privata tillkortakommanden och betraktelser över storpolitisk retorik. Balanserar, som en ensam brädseglare, mellan Bach och döden, mellan Tolstoj och Machiavelli, mellan Bush och Castro.

Många av Coetzees observationer handlar om mentaliteter; om retoriken som fångar oss. Jag väljer det här avsnittet, på något sätt angeläget just nu, i de krokigaste av finansiella krokar: Om konkurrens.

”Med tanke på att det finns ett överflöd av mat i Australien och att klimatet är behagligt, undrar man varför australiensarna måste tvingas – av en regering som nyligen har godkänt en ny lag som gör det lättare för arbetsgivare att säga upp sina anställda – att arbeta hårdare och fler timmar i veckan? Det svar vi får är att i den nya globaliserade ekonomin måste vi alla arbeta hårdare för att hålla oss steget före eller i själva verket för att kunna hålla jämna steg. Vi får höra att kineserna arbetar hårdare, fler timmar i veckan, och för mindre betalning än australiensarna, och de lever svårare liv och är mer trångbodda. Således kan man i Kina tillverka varor till ett lägre pris än man kan göra i Australien. Om inte australiensarna arbetar hårdare, kommer de att hamna på efterkälken och bli förlorare i den globala kapplöpningen.
(- - -)
Bilden av ekonomisk verksamhet som en kapplöpning eller en tävling är något suddig i detaljerna, men det borde ändå stå klart att om ekonomisk verksamhet är en kapplöpning är det dock en kapplöpning utan målsnöre och därmed utan något naturligt slut. Löparens enda mål är att ta täten och hålla sig kvar där. Man ställer aldrig frågan varför livet måste liknas vid en kapplöpning eller varför nationella ekonomier måste tävla mot varandra i stället för att ge sig ut på en kamratlig joggingtur tillsammans för att förbättra hälsan. En kapplöpning, en tävling: det är så det förhåller sig. Vi tillhör av naturen olika nationer och det är därför naturligt att tävla med andra nationer. Världen är en djungel (metaforerna kommer på löpande band) och i djungeln tävlar alla arter mot varandra om utrymme och näring.
Sanningen om djungler är att bland nationerna (arterna) i den symboliska djungeln finns det inte längre några vinnare och förlorare. En djungel är ett ekologiskt system där de överlevande arterna har uppnått symbios med varandra. Detta tillstånd av dynamisk stabilitet som således uppnåtts, är det som menas med ett ekosystem.
Men till och med bortsett från den felaktiga analogin med djungeln, är även påståendet att världen måste indelas i konkurrerande ekonomier eftersom världen är sådan, krystat. Om vi nu har konkurrerande ekonomiska system beror det på att vi har bestämt att att det är så vi vill att vår värld ska se ut. Tävlan är en sublimering av krig. Det finns ingenting ofrånkomligt hos krig. Om vi vill ha krig kan vi välja krig, om vi vill ha fred kan vi på samma sätt välja fred. Om vi vill ha tävling kan vi välja tävling, men vi kan också som ett alternativ till tävling ägna oss åt kamratligt samarbete.
Vad de personer som travar på i djungelanalogin menar, men som de inte säger, eftersom det låter alltför pessimistiskt, alltför rovgirigt, är homo homini lupus. Vi kan inte samarbeta eftersom den mänskliga naturen – bortse från hur världen är – är fallen, moraliskt fördärvad och rovgirig. (stackars baktalade djur! Vargen är inte något rovdjur mot andra vargar: lupus lupo lupus måste vara rent förtal.)
_ _ _ _ _ _ _ _

(Homo homini lupus = Människan är människans varg.)
Ett dåligt år, Brombergs 2007.

Nu är jag borta ett tag, och lämnar desto mera utrymme åt de andra här på Argus, som jag hoppas att de tar. Ni som kommer att sakna mig - och det är rätt många - kan alltid hoppa över till föga åldrade blogginlägg på Gabis Annex.
Hej, ha det skönt!