För hetsigt på bokmässan, för stora krav på snabba leveranser av åsikter om stora saker: Babel babblade bort chansen att introducera tyska författare till oss (dumma) svenskar.
Hur mycket jag än gillar Daniel Sjölin - och det gör jag; han har umgängeskultur och humor - så kan det inte sopas under mattan att detta var en av Babels värsta floppar.
Jag tror det ligger i sakens natur; en stor, rörig mässhall som pyser av röster och skrapande stolar; en programledare som - precis som jag själv - talar någon sorts ringrostig skoltyska, samt ett överambitiöst försök att vara heltäckande som resulterade - som det brukar göra - i andtrutna fragment från samtliga deltagande.
I en diskussion om svensk-tyska litterära förbindelser tar man så in den gamle godingen Lars Gustafsson, numera knappast berömd för att fatta sig kort, samt den blida Camilla Läckberg, knappast berömd för att uttrycka sig intressant. De tyska författarinnornas on-stage-närvaro blev därmed onödigt beskuren, rent tidsmässigt.
Bäst lyckades den roliga frodiga stand-up-poeten Nora Gomringer. Där blev det liv i luckan. I övrigt kunde man få ut något av en intervju med Aris Fioretos, om de stora linjerna i tysk litteratur, och av den unga Berlin-boende schweiziska författarinnan Dorotheé Elmiger. Ett par andra intervjuer lyckades också vila en stund vid objektet.
Ingrid Elam stod och log och radade upp ett par adjektiv, om vad minns jag inte. Men jag minns - hur elakt som helst - att Lars Norén kallade henne för "hon med tänderna". Det minns jag tyvärr varje gång jag ser henne.
Men, snälla Babel, och duktiga, trevliga Daniel, se till att inte göra om den här fadäsen. Babel är inget Party väl? Och det är hur som helst ingen party-killer att låta folk hinna andas medan de talar. Helst utan att bli avbrutna så fort de börjar komma fram till något intressant.
Poesi, dikt, lyrik och lögner. Ev. nåt om musik, krocket och fotboll också.
9 kommentarer :
Jag håller med dig om detta med stressen i Babel. Tyvärr bidrar den gode Daniel Sjölin till den, eftersom han själv lider av en (modern?) sjuka bland vissa (företrädesvis yngre?) människor, som tycks tro att de måste tala mycket fort, så fort att de ohjälpligt snubblar över orden.
Vissa (företrädelsevis yngre?) människor har stundom en liten manick i örat, en röst precis utanför huvudet om man så vill, som talar om för dem att de inte är tillräckligt rappa eller roliga och att de måste skynda sig på. Ibland säger rösten anklagande: "det är för tråkigt". Och det är alltså inte en röst som kommer inifrån psyket och inte heller från ett övernaturligt väsen, utan från ett fenomen som jag tror kallas producent eller nåt åt det hållet. Nja, Daniel Sjölin försöker göra det bästa möjliga av en extrem situation, som jag uppfattar det.
Kombon Lars Gustafsson och Camilla Läckberg är det absolut mest konventionellt "strukturella" man kan tänka sig. Äldre intellektuell manlig tungviktare mot ung kvinnlig underhållande intellektuell flugviktare. Jag förstår inte varför man vill ha det så, men det finns urgamla mönster bakom slikt.
Tack för kommentarer. Ja, det var ovanligt nervöst. Och shit, Maja, jag har glömt det där producent-rösten. Borde vara rätt odrägligt för även en kvicksilvervarelse att ha en annans ande i flaskan.
Och ja, Einar, det går fort, men jag tycker ändå att DS brukar klara det bra.
Och ja, Maja, det är en sån där "charmerande" krock, det där med professorn och deckarbruden: något för de bildade och något för de "andra". Och så bidde det liksom inget alls.
"Tyskarna tycker om att läsa om svenska vanor" sa Läckberg. "Att vi dricker så mycket kaffe till exempel. Tyskarna kan inte fatta att vi dricker så mycket kaffe".
Men nu GÖR de det! Great Kulturutbyte. Abschied von Anfang an!(OBS: skoltyska!)
Ja jag förstår inte hur man kan låta bli att börja vråla och slita ut det lilla överjaget ur örat. Jag tror Babel skulle bli bättre om Sjölin fick mer fria händer, och om man drog ner på plingplonget.
Tja, det kan ju vara lite kul med såna där saker - tyskarna häpnar över svensk kaffekonsumtion. Och helt fel är det ju inte att sätta samman det tyngre med det lättare. Men någon gång ibland kunde det ju vara en grymt klassiskt bildad kvinna i sextioårsåldern och en liten läcker deckargosse som pratar om att fransmännen är förvånade över att det är så mycket våld i svenska böcker.
Birgitta Holm och Jens Lapidus? Sexigt!
Tror också att Daniel S skulle klara sig bättre om man inte försökte göra Babel till en halv Skavlan.
Babel tenderar att bli alltmer "Babbel". Och programledaren Daniel försöker göra det lättsamt och glättigt genom att vifta med olika skyltar i tid och otid. Är det bra kulturteve?
Kafka: Sjölin har det inte heller så lätt.
Jag håller med Kafka, Babel var bäst när redaktör Beckman hoppade in under Daniels pappaledighet! Inget trams utan bara intressanta samtal. Hoppas Daniel planerar fler "pappaperioder"!
Thomas,
jag gillar också Eva Beckman, för det mesta. Men just i Babel tyckte jag hon blev för stel och stirrig. Aldrig är man nöjd;)
Skicka en kommentar