Möjligen kommer det som Helena Looft en gång kallade för den "kära gamla poesidebatten" snart att blossa upp igen. Det finns i alla fall förutsättningar för det. I dagarna utkommer nämligen den här poesiantologin som väl närmast är att betrakta som ett statement för språkmaterialismen. Redaktörerna Anna Hallberg, Jörgen Gassilewski och Anna Nyström (den fjärde redaktören Kajsa Sundin kunde inte medverka) skräder inte orden i förhandsartikeln i DN i lördags. Deras höga värdering av det senaste decenniets poesi står väldigt klar, liksom i presentationen på Bonniers hemsida där den jämförs med fyrtiotalismen.
"Poesin är i ständig rörelse på väg mot något annat. De beskriver decenniet som ett av de mest heterogena och spännande på länge", citerar intervjuaren Clas Barkman i DN i lördags (artikeln ej på nätet).
Det är i och för sig spännande att det kommer ut en ny stor poesiantologi, det har ju inte givits ut någon sådan sedan FiB:s Lyrikklubb gav ut "Femton poeter ur 90-talet" 1998. Men det där med mångfalden är en chimär.
Intervjuaren Clas Barkman reagerar i DN mot att två av redaktörerna medverkar med egna dikter i antologin; men här följer de bara mönstret från "Femton poeter..." där redaktörerna Maria Gummesson och Helena Eriksson själva medverkade.
I själva verket förefaller den nya antologin vara helt samordnad med den förra antologin även om den ges ut på ett annat förlag och av andra poeter. Det teoretiska perspektivet, språk- och litteratursyn är likartat. Ingen av de medverkande i "Femton poeter..." finns med i den nya boken 32/2011, som så att säga därmed tar vid där den förra slutade. Om den tidigare antologin skildrade språkmaterialismens framväxt, och lät några få poeter med andra stilar och röster vara med som ett tecken på mångfald, så går den nya antologin vidare och skildrar språkmaterialismen/den konceptuella lyriken på krönet av sitt inflytande. Det blir därmed en sammanfattning av ett maktskede inom svensk lyrik.
Även här medverkar ett fåtal olikartade poeter, vilket känns mest som ett alibi. Johannes Anyuru och Kennet Klemets, kanske också Åsa Ericsdotter och Catharina Gripenberg, har starkare röster men Anyuru och Klemets har visat att inte heller de står opåverkade av den dominerande språkmaterialismen.
Om man lägger de två antologierna bredvid varandra, dvs jämför listan på medverkande, ser man några saker klart, vilka väl måste sägas bevisa min tes här ovan. Redaktörerna för både 90-talsantologin och 10-talsantologin har lyckats med konststycket att utesluta två av Sveriges samtidigt både främsta och mest uppmärksammade poeter; varken Bob Hansson eller Håkan Sandell finns med. Det är närmast ett bevis för att en metaforisk/kommunikativ lyrik inte riktigt räknas i sammanhanget. Det teoretiska perspektiv som redaktörerna delar verkar utesluta att en sådan bred bild av den svenska poesin ges. Inte heller Peter Lindforss eller Charlotte Orwin - också två av Sveriges främsta poeter - finns med i någon av dessa antologier, men det var ju mer väntat.
Poesi, dikt, lyrik och lögner. Ev. nåt om musik, krocket och fotboll också.
11 kommentarer :
1. jag sa "sega", inte "kära"
2. språkmaterialismen – det är jag
3. tack för mig
Till Björsten: ditt användande av ordet "språkmaterialism" är tekniskt och historiskt totalt felaktigt. De personer du kallar "språkmaterialister" kallar sig inte det själva, de motsätter sig i själva verket termen, och du ignorerar konsekvent det faktum att det faktiskt bara finns en enda "språkmaterialist" i Sverige, nämligen Looft. Looft har utan tvekan annekterat termen ifråga, och ditt felaktiga användande av den, tyder på ohederlig debattteknik och högst privat bokföring. Looft har knutit termen "språkmaterialism" till ett högst specifikt projekt (boken Lilla å och dess medföljande manifest) och ska du använda termen, får du allt ta och visa respekt för Sveriges enda nu levande språkmaterialist och hennes högst lyckade språkexperiment, nämligen Lilla å.
Skärpning/My
Du har (som vanligt) rätt i många saker, Björsten, för många för att jag ska kunna ta upp dem här och nu, så jag nöjer mig med att konstatera att redaktörerna och förlaget sannerligen inte varit ute efter att överraska. 32/2011 är en lustig bok, då dess "unga" ärende är senkommet(unga antologier brukar faktiskt försöka inleda litterära perioder och inte avsluta dem och den yngsta poeten i 32/2011 är förresten typ 30 bast) och dess förment brokiga innehåll tämligen homogent vad gäller teori och stämning. Trevliga undantag är dock Klemets, Anyuru, Johansson och Nordenhök. Nå. Jag väljer att lägga undan klagomegafonen denna gång, och väljer i slutändan att betrakta 32/2011 som en välkommen sammanfatttning, en uppslagsbok helt enkelt, säkert väldigt bra att ha när jag vill nutidsorientera mig. Apropå nutidsorientering måste jag bara nämna vad en av mina absoluta vaforitpoeter sa (en av dessa fantastiska nätpoeter som storförlagen inte tar i med tång och det ha rinte ett skvatt med litterär halt att göra) när jag nämnde "oeismen", som jag kallar rörelsen runt OEI. Poeter ifråga visste inte vad OEI var! En fullt konstnärligt utvecklad, egensinnig och modig nutidspoet med en tät och hängiven publik, publicerad i åratal, utbildad på skirvarskola, och också intervjuad, men OEI har gått spårlöst förbi. Sedelärande tycker jag, som varje dag sitter med näsan i bloggar, tidningar och böcker för att hålla koll på väderleken, eller bristen därpå, i den supertrista provinsen Sverige.
Kim Larsson/eremonaut.se
Helena: Under din tid som redaktör för tidskrift.nu skrev du en ingress där du använde uttrycket "vår kära gamla poesidebatt". Det kanske du inte minns?
My: Dina diktatoriska anspråk å Helenas vägnar är helt orimliga.
Kim: Ja, man kan undra om det är en 00-talsantologi eller en 10-talsantologi? För att vara en antologi med samtidslyrik verkar den vara ovanligt återblickande.
det är ju självklart en 00-tals-antologi. kriterierna är att man ska ha debuterat under 00-talet, därför kan varken Sandell eller Hansson vara med. Gassilewski medverkar ej heller i antologin, annat än som redaktör. Gör bättre research!
Kriterierna för vilka som ska få medverka anpassas alltid efter redaktörernas behag. Tro mig. För att man vill ha med vissa och utesluta andra.
Men vad gäller Gassilewski har du rätt.
men nu får du ge dig. skulle man ha med sandell i en antologi med 00-tals-poeter. Han debuterar som poet 1981. Ja, självklar anpassar man vilka man har med efter sin smak etc. Men det finns också formella kriterier. daniel boyacioglu skulle däremot ha kunnat vara med i antologin utifrån dessa formella kriterier.
Sandell borde i första hand varit med i 90-talsantologin. För övrigt har du fel vad gäller de formella kriterierna, vilket jag kommenterar i ett nytt inlägg. Det där töjer man på lite som man vill, det gjorde man i "Femton poeter..." och det gör man i 32/2011. Detta utifrån vilka man vill ha med, eller tycker är oundgängliga för bilden av ett visst decennium.
I den tidigare antologin ville redaktörerna t.ex. ha med Eva-Stina Byggmästar och redaktören Maria Gummesson själv.
P.S. Jag håller med om att Daniel Boyacioglu borde varit med i urvalet, men man diskriminerar ju faktiskt den typen av poesi...
Sandell borde i första hand varit med i 90-talsantologin. För övrigt har du fel om de formella kriterierna, vilket jag kommenterar i ett nytt inlägg. Det där töjer man på lite som man vill, det gjorde man i "Femton poeter..." och det gör man i 32/2011. Detta utifrån vilka man vill ha med, eller tycker är oundgängliga för bilden av ett visst decennium.
I den tidigare antologin ville redaktörerna t.ex. ha med Eva-Stina Byggmästar och redaktören Maria Gummesson själv. (Bägge debuterade före 1990.)
P.S. Jag håller med om att Daniel Boyacioglu borde varit med i urvalet, men man diskriminerar ju faktiskt den typen av poesi...
Skicka en kommentar