Epitome of the Sixties

En av världens 85 roligaste filmer gick på TV Fredag kväll. Den ”handlade” om en engelsk radiostation, med vidhängande rockmusik, som sköttes från ett fartyg ute på Nordsjön. Svensk motsvarighet till själva fenomenet var Radio Nord. Och licenser, lag och kommersiell position, för dessa piratsändare, sjönk i havet ungefär 1967. På samma sätt sjunker piratbåten i slutet av denna film. Men det var liksom inte det som var grejen.

Grejen var att här finns en, för mig, helt okänd film, som var som själva quintessensen av det TIDIGA sextiotalet. Alltså strax innan problemen blev för stora att hantera, med droger, politik, rebellrörelser och självförintande livsstilar. HÄR var nu grabbarna med go, tio roliga, udda typer försedda med ett av världens bästa dialogmanus. Witty är bara förnamnet. Och så en kameraman som tänker helt vilt.

Grejen var också att det hedonistiska 60-talet såg ut ungefär så här, med alla sina udda ändar, helt förtjusande inställt på att roa sig, hitta på kul grejer, follow the Music, jointa på och ligga runt, prata stort och runt, och, ja – sen då, som en liten bild av tidens skugga – barnen som inte hade några pappor, eller inte riktigt visste vem han kunde vara och i så fall var någonstans. De ensamma mammornas genombrottstid, kan man nog säga.

Man kan också säga annat och mer allmängiltigt: Att det där med en TIDSANDA kommer man aldrig undan. Jag hör inte till de som säger att ingen generation har haft det roligare än vi; men det var en genombrottstid för frihet, underjordiskt skapande och en enorm radda nyskapande musiker som sköt upp ur myllan. Ja, det där vet ni. Men det ni kanske inte vet är att den här filmen finns; och att den bara kan vara gjord av engelsmän. Den humorn, den lättheten, de groteskerierna och det flytet har bara uppfunnits av enda nation; engelsmännen. Ja, ni vet, i USA gjorde man Easy Rider, hur tråkig som helst, och här hemma fick vi nöja oss med ”Man kallar oss mods”, och ”En fest för livet”, rena töntpropagandan.

Nåja, i USA gjorde man iofs också Nashville (Robert Altman) som delvis varit en förebild för den här filmens regissör Richard Curtis (även känd för Blackadder-serien, även känd som engelsk nutidshistorias kvickaste manusförfattare, fastän jag inte visste ett skvatt om det).

Men det finns ett slutledningsfel i det jag skriver, och det är att filmen ”The Boat that rocked” gjordes lite grann i backspegeln. Av en man som var ungefär tio år 1967. Precis som en av de bästa svenska TV-serierna om Göteborgs-sextiotalisterna gjorts av en yngre generations Peter Birro. Om den har jag skrivit här.

Är det någon som minns Jätteproppen Orvar? Den här filmen handlar om dess anglosaxiska motsvarighet. Orvar jättepropp visar sig vara ett underbart barn av sin tid. Feministen inom en får vända sig bort (eftersom kvinnorollerna är enbart små och näpna), men skiter man i det har man kul i en och en halv timme. Gud så allvarliga vi blivit sen sist…