Magnus Utviks uppgörelse med kommunismen

Vi var bägge en del av den "unga litteraturen" och hade stött på varandra i olika litterära sammanhang. Magnus hade dessutom medverkat med dikter i vår tidskrift Den Blinde Argus nr 2/91. Sådant var läget när jag sprang på Magnus Utvik i en av montergångarna på Bokmässan i Göteborg någon gång under början av 90-talet. Han satt där och pratade med någon bekant, även jag stannade till och slog mig ner.

På den här tiden var det helt normalt - nästan obligatoriskt - att ha med sig en flaska Chivas Regal eller Jack Daniels som "montergodis" och jag misstänker att Magnus hade hunnit få i sig en del av den varan, kanske snarare vin.

Nå, han var just inne i en diskussion om "dödslistor" med sin kompis. Jag förstod inte riktigt sammanhanget, men den orakade Magnus pratade vitt och brett, nästan skrävlade, om att han hade tillgång till dödslistor över sina politiska motståndare eller att han kunde sätta upp folk på en sådan lista. Vi andra satt väl mest och gapade eller var allmänt förvånade. Vad pratar karln om?

Jag har förstått nu, långt efteråt, att Magnus i själva verket var sektskadad.

Jag har läst Magnus bok Med Stalin som Gud, och jag rekommenderar den. (Egendomligt nog har den knappt fått några recensioner, utom i Corren.) Han skildrar där sina år som troende kommunist, ungefär mellan 17 och 20 års ålder. Troende är ett ord som verkligen kan markeras här. Magnus skildrar helt tydligt kommunismen som ett religionssurrogat; eller en falsk religion. Man kan däremot inte säga att han framställer den som ett opium för folket, då det parti han tillhörde - Kommunistiska Partiet i Sverige (KPS) - knappast var en massrörelse, man hade som mest ett hundratal medlemmar.

Det är faktiskt ganska skrämmande och upprörande fortfarande att läsa om hur denna lilla kommunistiska sekt styrde sina medlemmar. Centralkommittén (CK) kunde till exempel ge direktiv att en speciell medlem ska flytta från Norrköping till Göteborg, för att vara med och bygga upp lokalavdelningen där. Att han därmed tvingades säga upp sig från sitt jobb och helt och hållet byta livsföring hade i sammanhanget ingen betydelse.

Jag känner igen den här bilden från min tid inom extremvänstern. Det parti jag själv tillhörde - Rättvisepartiet Socialisterna - var i jämförelse betydligt frihetligare men även här var det de äldre medlemmarna som styrde bakom kulisserna, medan de unga eller nya medlemmarna användes som "kanonföda" och skickades ut på olika uppdrag, styrda uppifrån. Ändå fanns och finns det en solidaritet inom sådana här rörelser, som gör att det är svårt att frigöra sig. För Magnus Utvik tog det nästan trettio år innan han fick händelserna på tillräckligt avstånd för att kunna skriva en bok om det. Det kvarstår en tomhetskänsla,efter den extrema närhet man kan känna till sina bröder och systrar i ett litet socialistiskt parti, det är här sektkänslan kommer in.

Tidsklimatet var ett sådant fortfarande i början av 80-talet att det fanns ett stort antal kommunistiska partier med olika schatteringar med ett inte obetydligt inflytande över samhällsutvecklingen. Varje parti hade också sitt vänskapsförbund och sitt favoritland bland diktaturstater:

"Det fanns många vänskapsföreningar man kunde gå med i om man var ung och kommunist. Men de tillhörde olika partier. Svensk-kinesiska tillhörde SKP.
Sverige-Sovjetunionen rymde alla gamla APK:are och några socialdemokrater liksom Förbundet Sverige-DDR. För medlemmarna i VPK och KU var det Svensk-kubanska föreningen som gällde". (s. 26)


Som Magnus Utvik framhåller i förordet är det väl i dag knappast någon merit att ha varit med i en liten kommunistisk sekt, och han låter också de flesta - utom partiledaren Anders Persson - framträda under fingerat namn. Liksom i andra kommunistiska partier finns det medlemmar som i dag är offentliga personer.

Det är en välskriven bok utan att vara något mästerverk. Skildringarna har nerv och tidsandan lever.

Magnus blev utesluten ur partiet han ännu inte var en fullvärdig medlem av, på grund av "trotskistiska tendenser" (han hade besökt Socialistiska partiets bokhandel). Även jag hade uttalade trotskistiska tendenser under några år.

Men jag hävdar ändå att de svenskar som har samarbetat med Stasi borde namnges.