Något saknas inom svensk poesi: Det borde finnas mer

Den som är intresserad av svensk poesi i dag har det inte lätt. Sedan nedläggningen av Komma och tidigare BLM finns det inte längre några litterära tidskrifter som ger en översikt över nyskriven etablerad och oetablerad litteratur (såvida man inte är specialintresserad av sprkmtrlstsk kanon, då finns det ju ett antal).
För att få en överblick tvingas man gå igenom alla diktsamlingar som ges ut, diktsamlingar som i många fall närmast liknar examensarbeten från skrivarkurser. Så här verkar det gå till när en poet är mogen för ett nytt verk som ska innebära debut eller kanske t.o.m. genombrott: Poeten väljer ut ett visst material att applicera lämplig metod på; cut-up, appropriering eller något annat från OEI:s smörgåsbord. Därefter inväntar de sina MVG från recensenterna verksamma inom samma kretslopp, som omfattar skrivarkurselever-skrivarkurslärare-förlagsutgivna-recensenter.
Det är deprimerande, eftersom kvalitetskraven är satta så lågt och dessutom aldrig har preciserats. Som läsare förstår man ju snart att det är anslutning till en viss litteratur- och språksyn som premieras, ingenting annat. Det här med egen röst och ärlighet som kvalitetskriterium verkar vara helt bortglömt. De fria andarna tenderar att stötas ut.

Men det finns hopp för den svenska poesin; Peter Lindforss skriver t.ex. bättre och bättre. Melankolin i hans rader är vacker och ofta insiktsfull. Hans outgivna diktmanus "Det borde finnas mer" har några år på nacken, men är fortfarande den bästa samling jag läst under 2011. Då har jag ändå läst diktsamlingar av bl.a. Malte Persson, Helena Boberg, Lennart Sjögren och Maria Margareta Österholm. Jag instämmer med Peter Lindforss, det borde sannerligen finnas mer! Det är svårt att välja någon enskild dikt ur hans manus, men här är titeldikten.



DET BORDE FINNAS MER



Det borde finnas skuggiga altaner
med kallt vitt vin som ingen dricker
och maskstungna äpplen och igelkottar
och sköterskor i blå klänning
som alla patienter vill ligga med

en korg med visitkort skänkt av Thomas Mann
för mycket, mycket länge sedan,
en plats dit onda går för att dö
ett kakelgolv med etruskiska motiv
en taburett där de för tidigt födda orerar
och en där de som valde fel föräldrar
håller sina rådslag

Det borde finnas mönster
i det vi lever i och gör, det borde finnas
änglar på kudden och guldstänkt i dina ögon
oskrivna böcker, fantiserade resor
gudabarn, dödsänglar
och en stor jävla symfoniorkester

Det borde finnas mönster
i stil med de som den enorma eken
kastar över just vårt frukostbord
medan duvorna kuttrar
och de iskylda druvorna förblir oätna
som i ett halvdant holländskt mästerverk
Tillsammans med ovikta servetter och sedlar
med ännu inte tillsatta statsmän
och moderna bilar som i brist på annat
körs sönder av förtvivlade män

hartassar och vitlök på fönsterluckorna
ett artigt och andligt svar
på en vardaglig fråga, animerade
samtal i förbigående

en känsla av att livet rinner bort

och att skuggorna
på den här terrassen
har valt just oss att fälla sina mönster över

- Peter Lindforss