Att läsa Lundell

De flesta recensenter som skrivit om Ulf Lundells "Allt är i rörelse" verkar ha tagit fasta på den första delen av boken. Det är där vi har de vindlande inre monologerna med angrepp på diverse namngivna offentliga personer, som t.ex. Lena Mellin. Martin Aagard på Aftonbladet liknar hela boken vid en blog, som han dock vill avfölja. Fredrik Sjöberg i SvD kallar det för "det sämsta Lundell någonsin givit ut".

Även jag blev påverkad så till vida att jag började göra anteckningar redan på ett tidigt stadium i läsningen. Så här skrev jag:
"Språket ser ut som följer:
Var tredje mening kommenterar något fenomen i samtiden.
Var tredje mening kommenterar väderleken.
Var tredje mening för 'handlingen' framåt.
Det funkar faktiskt. Resultatet är sprött och slängigt. Luftigt. Mycket bättre än det kompakta bluddret i 'Värmen'".

Då bortsåg jag från att boken successivt skulle ändra karaktär. I andra avdelningen börjar handlingen ta fart och språket blir tätare. Vi har gått från september till november, en betydligt hårdare månad, och det avspeglas också i sättet att skriva.

Den första avdelningen skildras läget som det är, en aning gnälligt kanske, men de ständiga stormarna över Österlen blåser oftast rent över nejden. Försonande drag är också (halvfarts)relationen med Anne, som kommer på besök då och då.

I andra delen av boken har vi de oönskade konfrontationerna som huvudpersonen Joar "Red" Cirroan tvingas utstå, med sin bror och med socialen som vill tvångsvårda honom för alkoholism. Han bereder sig för att fly fältet.

Han har också ett första möte med sitt eget (ovanligt illa förklädda) alter ego, den avdankade rockartisten Ugg Madekus. Namnet tycks hänsyfta på att det är han som drar in merparten av pengarna!

I tredje delen befinner sig "Red" (den berömde fotografen) på chartersemester på Teneriffa. Där möter han Ugg Madekus och en hel rad andra karaktärer, och Lundells replikkonst firar triumfer. (Boken har fram tills dess varit nästan fri från direkta repliker.)

Han möter också en ung kvinna, Sara, som vill bli stjärna och Red ska med sin fotografikonst göra henne till det. Väl att märka är hon i ungefär samma ålder som Lundell själv var på den tid han slog igenom och blev en del av det svenska allmänmedvetandet.

I tredje delen har vi alltså en serie mer önskade konfrontationer, och återigen har språket ändrats och fått ny lyster. I fjärde delen är det tidig sommar och språket brinner verkligen av nyvunnen energi. De sista 20-30 sidorna är bland de bästa Lundell skrivit.

Sägas kan också att boken har ett väldigt snyggt omslag (omslagsbild av Love Lundell och Mr. Ulf himself). Det påminner mig i sin myllrande effekt om det tecknade omslaget till Iggy Pops gamla platta "Brick by brick", men här är det ingen storstadsdjungel det handlar om utan mer en tillvaro i stort som är försatt i gungning och svajning. Ständig förändring, alltså.

Titeln har underligt nog ingen recensent, av dem jag läst i varje fall, kommenterat. Den förefaller vara en direkt hänsyftning på marxismens (och modernismens) credo "Allt som är fast förflyktigas". Det visar att Lundell fortfarande har en solidaritet med 68-generationen; även om han sjungit betydligt mer om 1967.

Problemet är att Lundell inte längre tror på socialdemokratin, att även den har förflyktigats. Lundell ger den i början av boken 25-30 år för att renovera sig själv och komma tillbaka till makten, en siffra som mot slutet av boken har höjts till 30-40 år. Men boken andas ändå optimism i sin rörelse från höst-sen vår (Lundells böcker är numera väldigt årtidsbundna och väderberoende) och rörelse mot ett allt mer öppet värmande språk. Första delen är som skriven i ett bakrus, redan den är övervägande rolig och charmig, men efter avslutad läsning ser jag mer boken som helhet som en stor läsupplevelse.