Bilden: Kent Lindfors

"Kloten (Byggnaden och Älven)" 1994-2005, tempera


Kent Lindfors är en konstnär jag under en period kom närmare inpå livet. Jag hade skrivit en liten blänkare i Göteborgsposten om honom, som var till viss glädje för konstnären, men inte helt: "Du skrev Göteborgskonstnär, vad fan då göteborgskonstnär, skulle du kalla Håfström Stockholmskonstnär?". Jag fick förstås backa. Stockholmskonstnär som epitet är nog även det förbrukat, trots att det förekommit, mest då med tanke på kajer, vatten och Slussen by night. Men det hela kom sig av att Lindfors varit nitiskt upptagen av måleri som har inloppet till Göta Älv, hamnen och kranarna, som incitament.

Nåväl, efter detta artade det sig bra med Lindfors och mig. Jag skrev en längre artikel om honom i Konstperspektiv 1/02, samma år han var gästkonstnär på IASPIS. 2001 gjorde han omslaget till det nummer av Vår Lösen som jag var redaktör för. Där fick han också utrymme för sina notater, anteckningar under arbetets gång, alltid förknippade med det egna måleriet, och de gamla mästarnas.

Fasen - vi hade roligt när vi gjorde det där. Och nu är det redan tio år sen - Kent, jag sänder mina varmaste - om du ser det här. Du är en sjutusan till Göteborgskonstnär!

- - - - - - - - - - - - - - - - -

(Córdoba)
"Finns det ett moderligt hus utan vatten?"
Guadalqivir flyter trög och smutsig. Välver sig kring moskén.
Det är kallt i rummet. Gatorna är fulla av stojande flickor som alla
leker Carmen.

Om det inte finns smutsigt vatten finns det ingen energi.

Byggnaden har vingar. Byggnaden öppnar sig som en itusprängd frukt.
Att gå in: Rosa, brandgult, gräsgrönt och monastralblått.

I varje hörn en bestämdhet.
(Var bestämdheten finns har inte så stor betydelse. Bara den finns
någonstans.)

San Juan: "Den som arbetar med ljumhet, nära är hans fall."

En sarkofag flyter i vattnet.
En sträng rektangel lyfter i vinden.

Ett energifält ristas fram med naglar, plåtbitar och rostiga järnstycken.
Det blåser upp. Byggnaden virvlar bort.

- - - - - - - - - - - - - -

En mycket liten del av Lindfors´anteckningar
Ur Vår Lösen 4-5/2000

För er som är intresserade finns också en bok av honom utgiven på Ellerströms förlag.
Här en recension av Mikael van Reis.

Raderna: Czezlaw Milosz

Det visar sig ha varit ett missförstånd.
Bokstavligt tog man det som var på försök.
Snart skall floderna återgå till källorna,
vinden skall upphöra att vandra.
I stället för att knoppas ska träden söka rötterna.
Åldringar skall springa efter bollen,
se sig i spegeln där de är barn på nytt.
De döda skall vakna och ingenting fatta.
Tills allt som har gjorts skall göras ogjort.
Vilken lättnad! Andas ut, ni som har lidit så.

Alla vi vinnare

Snömannen ensam kvar i Himalaya
Napoleon ensam kvar på Elba
Heil Mittler ensam kvar i sin bunker
President Bush ensam kvar vid grillen
Maud Olofsson ensam kvar, men var?
Kungen ensam kvar vid kaffet
Victor Muller ensam kvar i Saabs styrelse

(The way of all things…)

Midsommarvisa

Du lindar av olvon en midsommarkrans
Och hänger den om ditt hår.
Du skrattar åt mångubbens benvita glans
Som högt över tallen står.
I natt ska du dansa vid Svartrama tjärn i långdans,
I språngdans på glödande järn.
I natt är du bjuden av dimman till dans
Där Ull-Stina, Kull-Stina går.


Rune Lindstöm
folkpoet och skådespelsförfattare från Dalarna

Josephsons katt

"Förlåt mig Byron, innan jag tecknar ditt jordiska porträtt,
att jag ger en stor smörgås åt min katt till din ära."

Min ganska långa essä (ej bloggtext) om Josephson, kan man nu läsa, om det regnar - det vill säga regnar gör det ju - på mitt Arkiv (ha!): björnstrand backwater. Den handlar mer om Gud och konsten än om katten. Trots att det är midsommar. Skulle tro att artikeln är skriven på hösten.

För mig spelar midsommar eller storm, regn och kyla ingen roll, jag har ätit alla sillar, sjungit alla drillar, dansat alla felsteg, hurrat för granen, förlåt stången. Och nu har jag hela härligheten inom mig och skippade skärgårdens regngråa skyar till förmån för tystnaden i ett hus befriat från krigsdataspel och köksrenoverings-nevroser.

Asså, ja ba´ njuter.

Hoppas ni också. Om bestyren tillåter.

Stulet och kopierat: Thomas Tidholm om Arbetslösheten

"Det sades att när konjunkturen gick upp skulle arbetslösheten bli till ett minne blott. Men ingenting är i dessa dagar mer aktuellt än arbetslösheten.

Det sades att när räntan gick ner skulle arbetslösheten följa efter. Men icke.

Det sades att när inflationen gick ner skulle arbetslösheten minska, men uppenbarligen var det inte så.

Det sades att om den offentliga sektorn minskade skulle alla små entreprenörer få vind i seglen och arbetslösheten skulle sjunka. Men nedskärningarna hjälpte inte.

Man sade (i förra valrörelsen) att orsaken till arbetslösheten är den höga företagsbeskattningen. Men företagsbeskattningen i Sverige är låg. Och arbetslösheten är hög.

Man sade det ena och man sade det andra, men ingenting av vad som sades var sant om arbetslösheten.

Sanningen är att man inte kan råda bot på arbetslösheten alls annat än tillfälligtvis, eftersom den nya sortens ekonomi inte i något avseende är ägnad att minska arbetslösheten.

Hot om en minskning av arbetslösheten har tvärtom visat sig orsaka turbulens och lägre kurser på världens börser, eftersom, i spekulanternas fantasi, minskad arbetslöshet stärker arbetskraftens ställning och kan medföra vidlyftiga lönekrav, ergo minskade vinster. Man inser lätt att detta knappast främjar lusten hos näringslivet att bidra till en minskning av arbetslösheten.

Tvärtom är ett av de säkraste och därför vanligaste sätten att uppnå de ekonomiska målen i ett företag just att minska personalstyrkan med bibehållen produktion, vilket man åstadkommer genom att ständigt vara beredd att ersätta människor med robotar och/eller datorer, alternativt genom att redan anställd arbetskraft får producera mer för samma betalning.

Det är naturligtvis också en god idé att minska eller helt avlägsna personalstyrkan från sådan verksamhet som inte lever upp till redan budgeterade vinster (ej att förväxla med lönsamhet) och flytta de frigjorda medlen till sådan som lever upp, helst i något överbefolkat asiatiskt land med en jungfrulig, aldrig reglerad arbetsmarknad.

Personalminskningar är alltså vad alla företag strävar efter.

Personalminskningar tycks ha nästintill ett egenvärde.

I själva verket handlar framgång i företagandet om just detta, att vara först med att minska antalet anställda mest, och det är en tävling som aldrig kommer att ta slut. Samma sak gäller tävlingen om vilken nation som kan etablera det mysigaste företagsklimatet. Ett sådant uppnår man enklast genom att sänka alla typer av skatter som kan tänkas belasta företagsamheten och dess företagare, vilket blir möjligt om man först skär ner kostnaderna för själva befolkningen: skolor, sjukvård och annan kringverksamhet. När man gör så minskar samtidigt behovet av arbetskraft i det offentliga. Ingen av dessa sänkningar eller minskningar kan logiskt sett ha ett slut.

Allt detta sammantaget gör att arbetslösheten milt sagt knappast kommer att minska, och att man med en stigande häpnad lyssnar till ledande politikers tal om att den skulle vara Fienden nummer ett. Detta tal är vår tids offentliga lögn, varken mer eller mindre, och den som har sinne för sådant kan låta sig fascineras av hur raffinerat den döljs trots att den lyser som en fyrbåk över landen."

- - - - - - - - - -

Artikeln är ur Aftonbladet, september 2006.
Någon som tycker att den saknar aktualitet?

Texten kopierad och stulen, tillägnas Saabs arbetare,och andra anställda; kopierade och stulna.

Raderna - Harjet Singh

En ghazal

Inom husets väggar, utanför dess väggar: stoft
Spegelbilden stoft, och ansiktet är täckt av stoft.

Allt som hjärtat håller svävande i dagens ljus
Rusar genom kvällens storm och lägger sig som stoft.

Dans av stoft, och andetag av stoft, och byn är stoft.
Människorna vandrande som i en skrud av stoft.

En gång (det är sekler sedan) låg här ett hav.
Svall av stillhet nu, av sand. Och dyningar av stoft.

Vandrande och sökande, på drift efter en plats.
Svävade och stannade och flög igen som stoft.

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

Övers, via engelskan av Lars Andersson, som också skrev så här om diktaren:

Harjit Singh (. . .) var född 1959, och tillhörde de få av sin generation som höll den traditionella, persisk- och urdu-rotade ghazalen levande i hindipoesin; han utgav tre samlingar. (. . .)
Harjit var en hjärtlig, kaotisk, impulsiv, säkert djupt sorgsen man. Han livnärde sig och sin familj som möbelsnickare, under senare år var han anställd i ett projekt för att inventera och utveckla barnleksaker i byarna i södra Himalaya. Jag hade bett honom berätta för mig om snickeri och poesi. Nu får jag aldrig veta.

Ur Vår Lösen 3/4 1999

Harjet Singh dog i April 1999.

Författaren Lars Andersson var en av mina bästa redaktörskollegor, den korta tid vi arbetade en del tillsammans, mellan 1998-2001. Det är märkligt vad människor kan betyda för varandra i den skrivande världen, med vissa kan man dansa, med andra är det tungfotat värre. Jag, som närmar mig en annan ålder, kanske aldrig mer präglad av samarbeten, kanske i bästa fall ett långt oberoende ensamarbete, vill passa på att nämna och tacka de öppet sinnade och kloka kollegor/samarbetsparters jag haft, förutom Lars: Sverker Tirén, Bo Eneroth, Ylva Eggehorn, Björn Wrangsjö, Ylva Brune, Titti Hasselrot, Ingela Lind, Monica Larsson, Anders Olofssson samt ett par tre andra som är döda, och som jag inte nämner, detta ska ju inte vara en dödsruna; men en överlevnadsfest - klädd i stoft.

Musiken här kan tänkas handla om det: You-Tube

Glenn Gould - kvällsmusik

Nu hittade jag på You-tube, den här ovanligt stillsamma inspelningen med Glenn Gould. Efter att bland många andra Bengt O och Susanne Tupy nämnt denne pianist som favorit:
Varsågoda: Vi delar igen!

Glenn Gould spelar Bach Toccata in D major BWV 912 (2/2) - hör hur fint han nynnar.

Slussen - en del av Stockholms kulturarv. Reagera!

Vem vill ha nya kantiga bunkers liggande som arkitektoniskt havererade blytunga monster vid Stockholms vatten, tryckande sin gråhet och konkurrensmässiga fulhet, intill de platser som inte bara är vår ungdoms romantiska promenader, men fortsätter att vara just detsamma för mången sensibel turist?

Så här långa meningar brukar jag inte skriva, men det är oväsentligt. Det väsentliga är att mängder av människor - inklusive arkitektproffs och andra esteter/samhällsbyggare av Humanistisk Karaktär - har protesterat mot den krassa realpolitiken kring Slussen, i många år, och framfört andra, mer estetiska realpolitiska förslag.

Idag är det, enligt Bengt O och Gabrielle RW, sista dagen för andra att trycka in ytterligare ett protestbrev till de bankofila politruckerna som har för avsikt att klabba ner Slussen med klossig kvsimodernism, utan tanke på affektionsvärden.

Läs för all del några av Bengts analyser, först. Samt läs Gabrielles blogg, om samma problem. Själv har jag sedan länge bara skrivit på ett upprop, och ska nu samla mig till alla tiders eleganta motstånd.

Gissar att kamorran läser brev, ibland, om det vill sig, i morgon. Men, bästa läsare, det går naturligtvis inte för sig att kalla de kamorran, så där brevledes, det är bara här i de sannfärdiga bakfickorna vi säger så.



Lost in translation?


Se även: Jerker Söderlind, arkitekt och stadsforskare vid KTH, i en krönika kallad kartongsyndromet
Samt Skönhetsrådets reaktion.
_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

SAOB:
2) Kamorra (tillf.) i utvidgad anv., om hemlig sammanslutning med mer l. mindre förkastliga syften. STRINDBERG Kamm. 4: 43 (1907). 3NF 4: 526 (1925).

En Ekelöf-lunk

Sensommar

Så blir det lördagskväll igen och bastun eldas
och röken stiger över björkarna i stillhet
och mänskoröster ljuder i ett nära fjärran.
Från hagen hör man skällorna som nalkas
och mellan trädens stammar skymtar hon,
kvällsflickan med ämbaren . . .

Kväll - och snart natt
med syrsor under huvudkudden . . .
Och månen lånar ljus åt alla ting,
åt vart och ett för sig,
och varje strå står stilla för sig självt,
tar ödmjukt emot med huvudet böjt.
Och den som innan sängdags går en stund
för goda drömmars skull
skall lära tacksamhet.


Ur Köp den blindes sång.
Bonniers, 1938

Jacqueline du Pré - Elgar - Barenboim Adagio. Moderato

Eftersom jag är så urdålig på att lägga upp en video efter klockan tolv, (och inte bara då) så får ni den här länken, med en av världens bästa kvinnliga cellister:

http://www.youtube.com/watch?v=Fk1fgvLH2Uc&feature=related

Sharing is the essence of friendship, som någon sa.

Quis: Tre Landskap - tre författare.

Nu, lagom i stiltjen(?) före midsommar kommer ett nytt quiz på Argus. Tre författare, två som beskriver minnen från en annan kontinent än sin egen, en som sökt sig allt längre in i det egna landets natur och historia.
Lägg märke till hur elegant den första författaren avstår från kommateringar.

Och hörrni: För er som kan detta som en barnlek, gäller vissa regler; tänk på att eftersläntrarna ska hänga med. Antydningar, mina vänner. Antydningens konst är en finess, även på bloggar.

1.
När han kom ut ur björkskogarna såg han de långa myrarna slutta ner mot tjärnarna. De låg på olika höjd. Från denna höga punkt strax norr om Stjärnberg syntes två av dem som trappsteg i vattnet. De speglade väl himlen och tog sitt ljus från den, men den mörkgula metalliska tonen tycktes komma från deras egna djup. Stränderna var redan svarta. Ljuset sjönk snabbt nu. Han såg de frostbrända starrmyrarna skifta i rött och brunt och många toner av gult. Deras doft var så egen och bunden i dessa färger att det var som om myråkrarna verkligen jäst och ångat i rödbrunt och guldbrunt. På den närmaste stod det störar kvar efter en slåtter långt tillbaka i tiden. Ända häruppe tänkte han. Överallt där de kunde samla in de fattiga stråna. Över hela inlandet norrut. Starrens rike.
Utan starrgräset hade inlandet aldrig blivit bebyggt. Det fanns nästan hundra arter och hade hetat ripstarr och fingerstarr och nålstarr och mycket annat. Vipstarr. Lappstarr. Nu hette de ingenting. Myrarna hade sjunkit in i glömskan.

2.
De hade varit på väg i veckor, i månader, de hade vandrat från källa till källa, över uttorkade forsar som förlorade sig i sanden, över steniga kullar och platåer. Hjorden åt magert gräs, tistlar och törelblad som den delade med människorna. Om aftonen då solen stod över horisonten och buskarnas skuggor växte till jättar avbröt människorna och djuren sin vandring. Männen befriade kamelerna från deras bördor och reste det stora bruna ulltältet på dess enda påle av cederträ. Kvinnorna gjorde upp eld, beredde hirsvällingen, ställde fram surmjölken, smöret, dadlarna. Mörkret föll på mycket snabbt, den ofantliga kalla himlen öppnade sig över den slocknande jorden. Då sprack stjärnorna fram, tusentals stjärnor som stannat upp i rymden. Mannen med geväret som ledde hjorden kallade på Nour och pekade ut den ensamma Polstjärnan i spetsen av Lilla björnen och så Kobach, den blå, andra änden av stjärnbilden.

3.
Vi steg alla in i bilen och den satte igång uppför den vita, dammiga vägen in i Spanien. En god stund var landskapet ungefär som förut, men så passerade vi, efter att hela tiden ha varit på väg uppför, ett krön på en väg som slingrade sig hit och dit, och sen kom det riktiga Spanien. Där var långsträckta bruna berg och några tallar och avlägsna bokskogar på en del av sluttningarna. Vägen gick längs kammen och löpte sen utför, och chauffören måste tuta och bromsa och gira ut för att inte köra på ett par åsnor som låg och sov på vägen. Vi kom ner från bergen och genom en ekskog, och det gick vita kor och betade i skogen. Nedanför var det gräsbevuxna fält och klara bäckar, och vi for över en bäck och genom en liten dåsig by och började ta oss uppför igen. Vi steg allt högre och högre och for över en ny hög kam och svängde längs med den, och vägen löpte nerför åt höger och vi kunde se en helt ny bergskedja långt nere i söder, brun och förbränd och urgröpt i egendomliga kombinationer.

Raderna: Ales Razanau

Gränslöshet

Halva livet är jag vänd mot världen, halva
vänder jag mig bort,
halva livet skriver jag på vägen
mina namn, halva
stryker jag ut vad jag har skrivit,
halva livet växer jag under jorden, halva livet
växer jag upp ur jorden:

och allt mindre i mig är jag, och allt mer
är gränslöshet.
_ _ _ _ _ _ _ _ _


Ales Razanau

Föddes 1947 i närheten av Brest. Som student kämpade han för det vitryska språket och blev därför avstängd från universitetet. Han har givit ut åtta diktsamlingar, blivit översatt till mer än tjugo språk och översätter också själv. Razanau har fått det vitryska Janki Kugalipriset.

Ur: Åtta vitryska poeter, Svenska Institutet 1999

Och här skriver Bodil Zalesky om Razanau.

Ett av vår tids alla meningslösa samtal

I stigande antal, meningslösa. I stigande grad, meningslösa. På TV: Gissa vad din fru vet om din favoritmusik? Gissa vad din man helst vill ha i femtioårspresent?
Gissa hur många tår jag har om hundra år? Gissa hur många fickor det finns på ett par jeans? Bravo! High five. Du är en av OSS.

Idag var jag en av de ANDRA. Idiotirriterad på att Norton Security hela tiden skickar tjatiga mail om att min prenumeration håller på att gå ut, fastän jag betalat årspremien i mars.
Jag får efter en del mackel ett besked om att börja chatta med något så ljuvligt som en tekniker:
”Du har nu kontakt med vår tekniska support, Tony”, står det på chatten.
"Du är nummer tre i kön".

Vänta, fila naglarna, stigande blodtryck. Skriver:

Jag: Jo, jag får de här beskeden hela tiden (se ovan).

Han: Har du en knapp för Norton?
(Knapp, tänker jag, hur insatt låter det. Heter det inte ikon numera, de små oheliga tingen).

Jag: Ja, en gul ikon.

Han: Vad heter den?

Jag: (äh…äh…heter knappen nåt? Klickar) Ja, den heter Norton Internet Security
(Inte så överraskande?).

Han: Om du klickar på den kan du gå in på snabbförnyelse.

Jag: Men jag har förnyat, jag vill bara bli av med problemet.

Han: Hur vill du beskriva frågan?

Jag: Jag har ingen fråga. Jag har svaret: Jag HAR förnyat…

Han: Ja, jag ser här nu att din prenumeration löper till den 18.3.12.

Jag: Så, hur kan jag slippa få de här tradiga mailen?

Han: Kan du klicka på ikonen och sen gå till förnyelse?

Jag:(Suck, bit honom!) Men då vill jag du ska förklara varför jag ska klicka på något jag redan gjort.

Han: Återaktiveringen finns på samma knapp.

Jag: Men jag vill ändå veta varför det blir så här, och det sker så mycket skit på Internet, så jag vill du ska FÖRKLARA varför den måste återaktiveras…

Inget svar på chatten.

Jag: HALLÅÅÅ. Det är du som är teknisk support, du måste svara!!!! (din oartiga jävel, skrev jag inte).

Inget svar. Väntan. Det går fem minuter. Det går tio minuter. Tony, den f.d. prinsessgemålen, har tydligen gått och fikat, pissat eller blivit pissed off. Tony finns inte, bara den gula knappen, som jag nu klickar på, ända fram till ordet Återaktivering, som ska öppna de gudomliga portarna till min dators säkerhet, allt enligt Tony, my security counsel. Programmet kör igång, datorn susar en stund. Sen tar det slut. Allting återgår till det vanliga krypläget. ”Symantec does not connect”.

Det svaret fick jag upp också fem gånger i februari, innan jag äntligen kom in på deras betalsida. Visst är det funktionellt och framtidsvisionärt med datorer? Jag menar bara, alla oss i händerna på Tony, och hans lilla IT-gäng. Gick de ens ut gymnasiet? Måste man slicka dem för att få svar?

Once upon a time in America

Sergio Leones sista film. Tvingade mig att sitta uppe till kvart över tre i natt. Jag har sett den en enda gång förut, och mindes vagt att den hade något speciellt; det där som gör att den kan kvala in bland de femtio bästa filmerna, i alla fall på vissa cineastlistor. Nu är jag ingen vidare cineast idag; kan inte ens komma ihåg vem som höll i kameran i denna monumentalt fotografiska film.
Men det är så här: Miljöskildringen, de väl förvaltade gaturummen, broarna, de judiska fattigkvarteren, matställena, vimlet av människor, dimljus eller brokig festbelysning, husens strukturer, opiehålans skimmer, har huvudrollerna i den här filmen som trots allt presenterar både Robert de Niro, James Woods, Elisabeth McGovern och Tuesday Weld.

Platsen är Lower East Side, 1920-tal. Fattiga pojkar slår sig samman i kriminella gäng, växer upp och blir stora, farliga gangsters. Den enda heder de håller på är att vara lojala mot varandra, kvinnor är en konfliktfylld bisak, och sättet att tjäna pengar är kantat med mord.
Jag behöver inte berätta historien för er. Se den, eller inte. Men den är historia; både filmhistoria och Amerika-historia. Gudfader-filmerna hade kommit tio år tidigare. Leone ville göra sin version av gangstervärlden; den har en realistisk långsamhet, och en förkärlek för detaljer, oftast signifikanta sådana, och den betonar, via miljöerna, den sociala bakgrunden till en framväxande kriminalitet.

Om ni, väpnade med tålamod, hänger på de första femton minuterna (och då ska ni se den långa versionen) kommer ni att få syn på någonting. Naturligtvis; den växande skådespelaren de Niro, med stor pondus i varje scen. James Woods, en intelligent och underanvänd aktör, som inte passat de amerikanska idealen; han är för tunn, för koppärrig, för udda. Kvinnorna, som i sina roller, manifesterar en kvinnosyn som gör ont, och där särskilt Elizabeth McGovern gör en fin studie av återhållen protest. Männen som lever upp till sina taffliga macho-ideal. Broderskapet som krackelerar under trycket av svartsjuka och maktkamp. Gangstern som blir politiker. Kriminaliteten som lönar sig. Våldet, blodet som sprutar, så ofta att jag måste se bort.

Men det jag inte kan bortse från är detta: Det här händer nu. Vårt idealiserade Amerika har kommit ikapp oss. De fattiga invandrarnas East End eller Bronx, är här. Hur var det nu med den underbara folkblandningen i USA, de kreativa korsbefruktningarna, allas rätt till bra skolor och undervisning?
Ja, Amerika har landat här, både vad beträffar kriminella gäng, våld på gatorna, och en alltmer stigmatiserad, avsigkommen invandrarklass. Men också i detta: Hur den ”fina” världens män uppvisar korrupta kopplingar, Berlusconi, kungar, fiffel och båg, högre chefer, som tillskansar sig småspararnas fondvinster, fondkommissionärer som skor sig själva, genom manipulativa köp. Gangsterekonomin som flyttat in i de respektabla rummen. Mord på andras egendom och besparingar, som man inte behöver skjuta för att tillskansa sig.

Blev det bra så? Jag tror inte det, va?

Se ”Once upon a time in America”, Sergio Leones sista film, och begrunda. Hade man bara kunnat sudda ut Moriconne´s smetiga musik hade filmen hamnat på en tjugonde-plats, på en lista vi, av princip, inte håller oss med.

-------------------------------------

Tillägg för verkligt filmintresserade: Nu hittade jag, efter ovanligt mycket letande, filmfotografens namn; det var inte vem som helst, utan Tonino Delli Colli, som även gjorde filmer ihop med Fellini, Polanski och Pier Paolo Pasolini.

Lars Gustafsson - till glädje.

För dem av oss som ännu tycker mycket om Lars Gustafsson - som poet alltså, hans politiska åsikter kan vi lämna därhän - fanns idag ett radioprogram av tillräcklig längd. Det är som jag sagt förut, någonstans, att vissa män blir bättre med åren. Särskilt då den här mannen, som från sin lite dryga attityd nu mognat in i en visare, mjukare fas. En stark personlighet är dessutom alltid ett plus i radio, där vi så ofta får lyssna på det vi redan hört, vet, eller fått oss upprepat intill gäspningens gräns.
Jag vet inte om programmet går i repris, men troligen går det att hitta på web-radion.

Ett par rader ur uppläsningen, ur en dikt om fåglar, fastnade i minnet (med viss risk för felcitering):

"Djupet under honom är hans trädgård,
djupet över honom är hans brunn".

Dikten nedan har jag klippt direkt från SR-sidan på nätet:

I jordebrynet

Försommardag.
Här finns de flygande,
Alltför lyckligt ovetande.

Här finns de simmande
Alltför tyngda av smärtan
Att en tidsrymd finnas till.

Och vi som tillhör jordebrynet
Vi, som är över och under
de alltför verkliga,

Vi overkliga, mellan alla riken.

_ _ _ _ _ _ _ _

Länk till programmet De svävande.

Kungar och kungahus

En överblick, signerad Gunnar Pettersson, och många bra diskussioner.
Så att; jag avstår mer än gärna från att skriva den avslutande essän. Det här intresserar mig ungefär lika mycket som flugfiske. Och nu tror jag faktiskt just den här kröken av ån är rätt så utfiskad, om jag säger så.