Passionen (i vid mening) står inte högt i kurs i dagens samhälle, eller ens i litteraturen. Det blir man än mer på det klara med när man läser tidskriften 10-tals höstnummer som handlar just om passion.
Madeleine Grives förord är välskrivet men andas kanske lite väl mycket förståelse för passionens fiender. Vad som antagligen är tänkt som en äreräddning för det ogarderade hjärtats rörelser framstår ibland som motsatsen:
”Passion är provocerande och måste tuktas. Romantik är kanske till och med löjeväckande.”
När Madeleine G. använder ordet ”löjeväckande” kommer jag att tänka på vad Johan Jönsson en gång sa i en offentlig debatt om politisk litteratur där han kallade Bruno K. Öijers politiska hållning som den kom till uttryck i hans dikter för just ”löjeväckande”. Sedan dess har jag haft svårt för det ordet, som nästan alltid används om företeelser jag älskar. (Det romantiska, det passionerade och så vidare.)
Någonstans under det långa samtalet med de unga författarna Eli Levén, Therese Bohman och Elisabeth Hjorth säger också Madeleine Grive att passionen är ett ”starkt tabu” i vår tid. Återigen denna kluvenhet hon visar upp, och jag slås av tanken att hon kanske inte vet vad passion är. Förmodligen orättvist, hon gör här en journalistisk vinkling för att få författarna att prata ut!
Framförallt Therese säger några bra saker. Therese B. som givit ut debutromanen ”Den drunknade” (jag håller på och läser den nu) säger:
”Jag tycker att även en destruktiv sexualitet kan vara positiv. Det är inte nödvändigtvis bara den romantiska sexualiteten som är det.”
Jag, som själv haft några destruktiva relationer med stora åldersskillnader, kan inte annat än hålla med. Det är lärorikt och utvecklande, men också fruktansvärt och hemskt.
Poesi, dikt, lyrik och lögner. Ev. nåt om musik, krocket och fotboll också.
7 kommentarer :
Destruktiv sexualitet med till exempel glödande cigaretter mot hud är inte vad jag kallar passion. Det är vad man tar till som ersatz. Men visst kan det upplevas som häftigt, liksom romantikerns långdragna längtan kan uppplevas som töntig. Förutom då alla de sedan länge accepterade suckarna hos prerafaeliter, lakedistrictare och Atterbomare.
Jag minns den här sortens diskussioner från en annan tidningsredaktion som alltid behäftade med förbehåll; man får ju inte bli så passionerad att mannen får ett övertag, typ. Eller så romantisk att man faktisk vågar ge sig in i sk "omöjliga" förhållanden.
Nu har jag ju inte läst det här numret av 10-tal, och känner inget behov av att göra det. Jag kan det där liksom. Men en smula kan nog både passion och romantik behöva försvaras som den eld det ger i livet, utan brasklappar och koketta sadomasochistiska moderniseringar. Som jag ser det. Helt j-a subjektivt som vanligt.
Säger de något om den kristna passionen? Själva urpassionen på ett sätt.
Vilken trist blogg det blir när man inte går i dialog med folk som vill det! Gäller de tre senaste inläggen.
Karin: Nej, egentligen inte. Elisabeth Hjorth skriver om livet i en kristen sekt i sin roman. Men det handlar inte så mycket om tron som sådan utan snarare om vad människorna _använder_ tron till. Makt. Åtrå och manipulation. Närmare än så kommer man inte. För övrigt kan man väl inte räkna med att 10TAL ska ha något vettigt att säga om kristen tematik.
Karin: Nej, egentligen inte. Elisabeth Hjorth skriver om livet i en kristen sekt i sin roman. Men det handlar inte så mycket om tron som sådan utan snarare om vad människorna _använder_ tron till. Makt. Åtrå och manipulation. Närmare än så kommer man inte.
Men det var väl inte heller att vänta sig någon seriös diskussion om kristen tematik i 10TAL.
Når vi i den dåtida, mer djupsinniga varianten av OTTAR, gjorde temat PASSION, var allt med, har jag för mig. I alla fall i min artikel.
Man kan ju börja med att spana på roten: Passio...
varsågod att googla!
Skicka en kommentar