Dagsläget för svensk poesi

Jag minns när Wunderbaum-gänget med Kennet Klemets, Per Planhammar och Petter Lindgren satt uppe en hel natt, i väntan på att få läsa de första recensionerna av Petter Lindgrens debutdiktsamling "Långtbortistan" (1994).

Det var som en invigning i författarlivet, första steget ut i den offentlighet som representerades av kultursidorna på de stora tidningarna. För det var ju självklart att Petter som debutant skulle få förstadagsrecensioner.

*

Vi behöver inte se detta som narcissistiskt, det fanns en berusning i detta, en berusning som säkert byggdes på av poeterna själva. En författarromantik, som jag själv inte är främmande för.

*

Men hur ser det ut i dag? Utgivningen av skönlitterära böcker har ökat, närmast mångfaldigats (jag har dock inga hårda siffror på det), kampen om spaltutrymmet har hårdnat. Och ändå förblir en del saker sig lika. Den som ger ut en bok på Bonniers kan vara säker på att få förstadagsrecensioner.

*

Det blev så tydligt förra veckan. Björn Ranelid och Johan Jönson gav ut var sin bok fredagen den 20 januari. Bägge fick självklart förstadagsrecensioner i alla stora tidningar. Det var den som valde att inte recensera dessa böcker som utmärkte sig.

Boel Schenlaers diktsamling "Nomad i exil" (Symposion) hade utgivningsdag den 18 januari. Visst har den fått ett hyfsat antal recensioner, några av dem både läsvärda och intressanta. Men faktum kvarstår; ingen stor stockholmstidning har hittills recenserat den. Det är visserligen inte försent ännu... men det blir så uppenbart att t.o.m. ett litet erkänt kvalitetsförlag som Symposion har svårt att få sina böcker uppmärksammade. Hur ska det då vara för författare som ligger på ännu mindre förlag?

*

Undantag finnes förstås. Bonniers och OEI lever närmast i symbios. Vilket gör att även utgivning på OEI uppmärksammas mer än vanligt för små förlag.

Det är bara titta på vilka oei:are som är knutna till Bonniers; Jörgen Gassilewski, Anna Hallberg, Lars Mikael Raattamaa, Johan Jönson (för att bara nämna några). Det är några av de mest högprofilerade och inflytelserika författarskapen i vår tid. Samtliga tillhör också samma litterära skola. Inte undra på att bilden av svensk poesi blir som den blir.

*

Språkmaterialismen undantränger annan utgivning, och blir dessutom överrepresenterad på kultursidorna. Bonniers har ju satsat nästan helt på den här typen av poesi vad gäller författarskap under 50-55 års ålder. Och vad Bonniers gör ges ju automatiskt stor uppmärksamhet i media. Också det värdefulla undanträngs. Men detta är egentligen inget nytt.