Prasslet från "Irlands dagblad", som jagas av vinden utmed
rostiga järnvägsrälsar, bort mot lokstallarna som lagts ned.
Malört, som frasar höstlikt förvissnad inne i några dungar.
Tegelgommar, som slickas av vattnets gråbleka tunga.
Vad jag älskar dem - ljuden av planlöst sjudande liv
till vilka ingenting alls har funnits att foga en tid
annat än ljudet av mina steg som knastrar tungt i gruset.
Muttern jag hittar slungar jag rakt upp i skyn, mot ljuset.
Bara en mus kan begripa det ödsligas charm:
rostande rälsar, avbrutna stänger, en karm,
telefontråden som på sin höjd kan sjunga i C-dur,
tiden besegrad av järnet, detta vidriga odjur.
Ingenting här går att laga, ingenting återanvänds.
Skräpet kan asfalteras - om det nu inte sprängs!
tänker man med den invanda grimasen
inför ett stadion i betong med massor som skrålar extatiskt.
Då dyker musen upp. Makligt och utan stress
tassar den ut till fältet, liten som själen i dess
relation till det kroppsliga, och den lyfter bara
sin lilla galna nos och säger: "Vad kan det vara"?
Ur: Historien, som nedan skall berättas, 1984.
Tolkning: Hans Björkegren.
Bild ur Tarkovskijs "Stalker".
2 kommentarer :
Åh, två suveräner i fin kombination!
...var väl just vad jag tyckte...
Brodsky bör läsas långsamt eller två gånger i rad eller nåt, märkte jag, som bara efter ett tag ser vindlingen i den här dikten.
Sen är jag lite tveksam till vissa rader i översättningen:
"till vilka ingenting alls har funnits att foga en tid"
till exempel, känns som om den kunde vunnit något på en mindre ordentlig formulering. Annars beundrar jag Björkegren, inte minst hans (översättar-) känsla för Pasternak och OLga Ivinskaja.
Skicka en kommentar