2012-12-18

Är jag arbetarpoet?


Igår var jag på en helsida i Metro (Stockholmsupplagan), i egenskap av mig själv som konduktör. Det handlade om en sån här artikel på SL-sidan i Metro som samtidigt är en slags reklam för SL. Men kritiska ord yppades av mig, i intervjun, bara att inget av det kom med i tidningen.

Dock är det inget ljug, inga felaktiga citat. Jag står för den jag presenterades som, även om det naturligtvis var en väldigt förenklad bild av mig som gavs. Jag både känner igen mig och inte.

Det står i texten att jag gillar att snacka fotboll med resenärerna. Och ja, jag är idrottsintresserad i normal utsträckning (något som jag i vanliga fall snarast smyger med här på bloggen). Dessutom är jag djurgårdare, om nu sanningen ska fram. Blev imponerad av Lasse Björns pondus och närvaro när jag mötte honom på Tvärbanan. Han var och är i 80-årsåldern, den gamle VM-hjälten, jag var tvungen att ta hans hand.

Men jag har förstås andra och än starkare intressen, även om inget av det kom fram i Metro. Jag pratade med den unga reportern om journalistik och poesi, att jag är journalistutbildad men att arbetsförmedlingen i princip tvingade mig att sadla om. ”Du ska inte söka journalist- eller bibliotekariejobb, det enda du kan bli är livsmedelsarbetare”, sa min handläggare till mig för nu drygt tio år sedan. Hotet om indragen ersättning låg i luften. Men jag gav honom fel. Jag ordnade jobb som konduktör. Poet var jag redan och upphörde inte att vara. Den här historien har jag berättat tidigare, för länge sedan, på bloggen.

---

Är jag vad man kan kalla för arbetarpoet? En del poeter gör en speciell poäng av att ha ett arbetaryrke; Johan Jönson, Jenny Wrangborg. Så slutar de arbeta så fort de får ekonomisk möjlighet. Jag har stannat kvar, har inte sett någon möjlighet att sluta. Inte heller skäms jag för att jag har ett vanligt jobb för min försörjning, det ger mig ett (visserligen högst relativt) oberoende om än samtidigt tidsbrist.

Men artikeln i Metro där jag framstår som konduktör punkt slut, gav mig återigen möjlighet att tänka över detta. Och jag undrar över arbetets roll i människornas liv.


Jag tänker på gamla spårvagnskonduktörer.

Knut Hamsun jobbade på spårvägen i Chicago
under en period
/ nästa Prärien!
Glupskt svalt han sig vidare.

Axel Liffner jobbade som konduktör
innan Aftonbladet-tiden
redigerade innerspalten
och glömde att klippa biljetter.

Men astrarna då?(Axel Liffners blomma.)
Jo, de står fortfarande kvar
där de var satta.
Ja, de blommar sent, även de!

Spike Milligan mötte Jesus på spårvagnen
som han skriver i en av sina dikter.
Spike Milligan var en stor skämtare
men jag tror han såg sina medmänniskor.

Vad kan man mer begära
än att jobba på spårvagn?
Jag har gjort det i många år.
Det här är en arbetardikt med visioner.

4 kommentarer :

Stefan Andersson sa...

Bra inlägg och viktiga synpunkter. Visst är du en arbetarpoet Andreas. (Inte bara en poet som arbetar, som den moderata tolkningen skulle vara.)
Det är viktigt med underifrånperspektivet i alla sammanhang. Vardagen måste skildras utifrån sin egen verklighet.

Andreas Björsten sa...

Tack Stefan. Det där är viktigt för mig.

kallskänkan sa...

Klart du är arbetarpoet! Själv är jag oftast glad att slippa jobba så ofta som vikarie nu. Att välja ett jobb där jag inte har något inflytande, inte själv bestämmer arbetstider, tempo osv och dessutom sliter ut mig, att välja det framför skrivandet vore konstigt.
Det är ju en del av min kritik av samhällsbygget; att den arbetsglädje jag kan känna i skrivandet försvinner i dagens arbetsliv. Det finns verkligen inget egenvärde i att slita ut sig för att någon annan ska bli rik.
Sen tror jag det är bra för alla poeter att veta hur det funkar på dagens arbetsmarknad. Att veta hur världen ser ut och fungerar.

Dock är jag väl snart själv tillbaka i köken, jag gör mig inga större illusioner om att kunna försörja mig på skrivandet någon längre tid.

Ses på tvärbanan!

Andreas Björsten sa...

Det är bra, Jenny.