Anna Brodow skriver intressant på sin blogg om begreppet "samtidskonst" och hur det kommit att bli nästan synonymt med en teoretiskt motiverad konst (konceptkonst) medan måleriet ges en lägre dignitet.
Det slår mig att det här är en direkt parallell till hur det ser ut inom svensk poesi i dag, där "samtidspoesi" = språkmaterialism, eller vilken benämning man nu vill åsätta denna litterära strömning.
Varför skulle annars urvalet i poesiantologin 32/2011 sett ut som det gjorde? I recensionerna av denna antologi talas det just om att det här är "samtidspoesin" - men urvalet är synnerligen snävt och tendentiöst.
Romantiker och kommunikativa poeter göre sig ej besvär, sådant blir budskapet.
Men detta kommer att förändras. De här värderingarna kommer inte att stå sig.
Poesi, dikt, lyrik och lögner. Ev. nåt om musik, krocket och fotboll också.
3 kommentarer :
Det här skiftet i konsten blev synligt i början av 1990-talet men hade pågått under en längre tid. Jag började intressera mig för samtidskonsten under 1990-talet och just den där "knäppa" konsten (konceptuella konsten) som idag har blivit vardagsmat. Numera intresserar den mig föga, för jag tycker att det har blivit allt för mycket ideologi. Ett problem som jag kan se med det modernistiska lägret med bas i Konstakademien är att man på något sätt hoppas på att det gamla gardet skall återuppstå. Man knyter sin näve i fickan och förbannar samtidskonsten. Har jag fel? Jag kan tycka att de klassiskt figurativa/romantiska konstnärerna har en mer realistisk syn på maktförhållandena i konstvärlden. Man vet att man är en subkultur och odlar sin excentricitet. Den inställningen, att låtsas som om modernismen inte finns, är charmerande.
Ja, det är just så som Håkan Sandell beskriver de romantiskt figurativa målarna i Aurora nr 3/2012 - som en excentrisk subkultur mitt i hjärtat av det moderna Oslo.
Ja, just det! Jag plockade nog upp det från Sandell. Tack för tidskriften som du skickade mig!
Skicka en kommentar