Den Blinde Argus

I min rynkiga pocketutgåva av Skjuta i höjden (andra delen i Lars Ardelius memoarsvit) har jag skrivit: "Tredje eller fjärde läsningen, i september -03. Vi bor i Linneas hus, 220 kvadrat, strykerskans hus. Marta, grannen från Tyskland, har bott i Vollsjö i trettiofem år. Hon säger att Linnea, strykerskan, ärvde huset av en sjökapten som dog innan dom hann gifta sej. Den tjocka väggen i mitten av huset är för att kantorn som hyrde av Linnea måste öva på sin orgel. Och Linnea strök. Och Marta är tysk och något självgod. Och jag läste Barnsben först, av Ardelius, och nu Skjuta i höjden igen. Och han är ganska självgod, men jag dras in ändå. Jag antar att det är kvalitet." // Nu bor jag betydligt mindre, Limhamn, Malmö, och Livs levande är den femte och sista delen av Lars Ardelius memoarer. Han dog den tjugotredje juli förra året, nästan 86 år gammal. // Livs levande. Med klarsyn och karg sentimentalitet berättar Ardelius om att vara gammal, fortsätta jobba, skriva och skulptera. Om att leva nyfiket. Lite beskäftigt ibland. // Han återkommer gång på gång till den självmördade pappan som i avskedsbrevet lät hälsa: "Det var inte bara Lars fel." Även vänners och en lillasysters tragiska död värker ont och sorgligt i författaren. // Och detta, fäder, mödrar, söner, döttrar. Om att bli äldre, om att jobbet är vad man har. Jag tänker på min pappa. Han är snart sjuttiotre. Snart har han oåterkalleligt gjort sin sista arbetsdag. Lars Ardelius och min pappa, som jag imponeras av, som jag stör mej på, dom som alltid vet, alltid varit där före. Det tänker jag på, i ett badkar, med en bok som blir rynkig, som åren som går. // Mest återkommer Lars Ardelius till den avlidna älskade dottern Lena, med vilken han inte hade någon kontakt de sista åren. Det är smärta. // Vad som då och då stör är Ardelius hänfördhet över sej själv, hans beundran av det egna unga (och även det äldre) jaget. Självklar öppenhet för musik och homosexualitet blir i Ardelius ögon fantastiskt och berömvärt. Det är "crazy" och "galet" (de hade ett jazzband fast de knappt kunde spela, en förening för hypokondriker, de samlade på konstiga ord, hans styvson spelar funkig blues!) och hans upptåg och erfarenheter på livets stig känns inte alls tråkiga, men kanske trots allt ganska ... normala, för någon, som Ardelius, levt ett långt rikt liv. // Jag sitter i Limhamn i min moderna vinter, och ... att minnen färdas, och ... att saker hänger ihop, och det finns en enkel men vacker passage om hur Lars Ardelius träffar Carin som han ska leva många år tillsammans med. Den enkla slumpen, och där, i Vollsjö, vandrade en kräfta från ån och det blev en skröna av hundratals, och bort till dammen i vår trädgård, och det skrämde katten, och det är något med intertextualitet, om hur jag gick på den gamla banvallen där Piraten tog tåget till Lund, och jag är inte den förste som går i någon annans större skugga, min egen väg. Ardelius bodde under flera år i Gunnar Ekelöfs gamla hem, satt på hans gamla bänk, i hans gamla eka. // Jag har nu läst alla delar av memoarsviten (fem böcker), och det är fascinerande läsning i en sorts speciell ospeciellhet, god läsning. // Jag känner igen mej mycket i Lars Ardelius, kanske är det därför. Hans vilja att bli förstådd, och ändå, mycket medvetet tycks det, går han åt motsatt håll, och undrar varför dom andra inte följer med. Det gillar jag. // Hans rädsla, hans ovilja att dö, allt han hade kvar, och någonstans någonstans, en försoning, långt inne. // Han verkar ha varit en trevlig och nyfiken man, lagom påfrestande. Det gläder mej att han fick leva länge, för som en vän skrev till honom efter en stroke: "Som jag hoppas du vet passar du ovanligt dåligt att vara död."