Underjordisk litteraturhistoria

I början av 1996 bodde jag på Upplandsgatan i Malmö, men jag skulle på besök i Stockholm. Stockholm! Wow! En skånsk bonde i storstaden. 
Så jag somnade nervöst sent. Väckarklockan ringde inte, så jag missade tåget men fixade en flygbiljett och kom fram i tid.

I slutet av åttio- och början nittiotalet, var Den Blinde Argus verkligen en tidskrift att tala om. Om man var litteraturintresserad. Om man skrev.
Jag lyckades bli publicerad två gånger alldeles i slutet.
Så när DBA skulle ha sin tack- och adjöföreställning på Mosebacke blev jag inbjuden, blev jag försenad.

Jag var oetablerad, men närde en dröm. Jag hade varit med i två årgångar av Gedins gruppantologi. Grupp 94 och Grupp 95. Jag hade gjort en del uppläsningar. Jag var en ung tjugosexåring. Jag var bländad av ljuset på scenen på Mosebacke. Cornelis scen, och alla dom andras scen.
Showen då? Jag minns Bob Hansson och en bergssprängare. Och Isabella Nerman som sa att hon var nervös. Jag minns Ola Thorbiörnson som läste något roligt om att vilja lära sej spela tennis. 
Och jag minns Helena Looft som jag läst några Bakhållsböcker av.
Och Petter Lindgren var väl konferencier, eller?
Jag minns att jag bar ett par gula manchesterbrallor som jag nu har som målarbyxor.
Jag minns att vi satt på Kvarnen efteråt, att jag berättade för Arne Johnsson att han var svensk poesis motsvarighet till Björn Ranelid, som en konstig komplimang. Arne drack whisky och var artig.

Jag tänker ibland, när jag fortfarande känner mej oetablerad, fortfarande när en dröm, är en författare som dom flesta inte känner till. 
Jag tänker, herregud, så många litteraturrelaterade saker jag ändå har gjort, så många fina människor jag träffat, i böcker, i verkligheten. Så många år som gått.