In absurdum, sorg över situationen för svensk poesi i dag

Hur ska vi läka ihop den svenska poesin? Är det över huvud taget möjligt och, slutligen, är det önskvärt?

Den svenska poesin dras till extremer. I dag har vi en dominerande skola av språkpoesi där formella grepp blivit allt viktigare, en stor del av utgivningen kan klassas som konceptuell poesi. Den poesin når, enligt mig, sällan djupt i någon lodning av människolivets villkor. Den förmår inte gestalta vad som rör sig inne i tillvarons hjärta, eftersom den är upptagen av att bearbeta ytans manifestationer, själva det språkliga materialet, som används och återanvänds in absurdum. Förvånansvärt ofta gifts den här typen av poesi ihop med politiska ställningstaganden, där dikterna är i stället för demonstrationståg, i stället för att skriva en debattartikel går författaren hem och skriver en dikt, vilket i dag lika lite som på 70-talet är en framkomlig väg, såvida man vill att poesin ska beröra på djupet.

Den andra extremen? Ja, den traditionella poesin överlever, men återväxten blir allt sämre, de poeter som ägnar sig åt metaforrik och/eller kommunikativ dikt är i praktiken utrotningshotade. De saknar till större delen forum!

Förr i tiden, säg så sent som på 90-talet, fanns det fortfarande kulturtidskrifter där poeter från olika ”skolor” kunde mötas; främst av dem var BLM. Som jag personligen retade mig på, men som ändå fanns där som en centralpunkt, med dikter, essäer och recensioner av de viktigaste utgivna böckerna. Även Artes, Allt om Böcker och några till fyllde en liknande funktion.

I dag har varje litterär inriktning sin egen litterära tidskrift, och mötespunkterna har upphört att fungera. OEI, Glänta samt Ord & Bild har en språkpoetisk inriktning, kätterskt kallat språkmaterialism av många. På den andra sidan finns det nästan inga tidskrifter kvar, men Aorta var tidigare den viktigaste tradionalistiska (eller retrogardistiska) tidskriften.

Var ska dikter av t.ex. Joar Tiberg och Lars Gustafsson kunna ses i samma sammanhang, jämföras och bedömas av en bildad allmänhet? De (dvs. läsarna) lämnas i sticket, och får alltmer nöja sig med de partisanskriverier som den ena sidans representanter får in i dagspressen. (Aase Berg skriver exempelvis på sex olika kultursidor, att hon är motståndare till outsidermän, metaforer och kommunikation är ett känt faktum).

Nej, inte heller DN:s litteratursida är något sådant forum där man kan mötas, då den är nedlagd sedan länge. Och politiska tidskrifter som Tiden kan inte heller axla manteln av att vara någon öppen samtalsplats kring poesin, även om de gör försök att öppna upp för kultur och poesi. Jag ser här en för poesin potentiellt farlig situation där samtalet har upphört och kvalitetspoesin får hitta egna, underjordiska vägar. (Är det inte rentav därför, på grund av denna tillbakatryckthet för poesin, som man måste skrika högst för att över huvud taget göra sig bemärkt som poet i dag och diktsamlingarna växt till tusensidiga tegelstenar?)

Mina förslag i nuvarande situation är följande:

1) Bonniers (eller något annat förlag med resurser) bör starta en ny litteraturtidskrift med ambitioner, och den ska inte vara glättad som ”Vi läser” eller ”Skriva”

2) Staten ska via det existerande tidskriftsstödet möjliggöra ett återuppbyggande av den litterära infrastrukturen i landet, till åtminstone den ekonomiska nivå som fanns för ett par decennier sedan.

Sedan återstår det hårda arbetet kring poesin. Epifanierna får komma när man minst anar det.



Läs även Boel Schenlaer på Merkurius i samma ämne.