2013-03-25

Håkan Sandell: Ode till demiurgen

Som samizdat-litteratur betraktad är den sannerligen praktfull, Håkan Sandells senaste diktsamling ”Ode till demiurgen”. Utgiven i storformat och påkostat inbunden liksom Bertrand Besigyes senaste diktsamling, en norsk poet som influerat Sandell genom vänskap och liknande litteratursyn. Snygga omslagsvinjetter av Roj Friberg förhöjer intrycket.

Språket i diktsamlingen är både skitigt och prunkande, på närmast 1600-talsmanér (där finns ett barockt drag), vilket är passande i ett verk ägnat demiurgen, denne materiens gud, som enligt gnosticismens lära både lockar och snärjer själen med materians alla oräkneliga uppenbarelseformer. Detta är ett urgammalt tema inom litteraturen, även om det i Sverige främst förknippas med Stagnelius.

Hos Håkan Sandell ska det gnostiska temat inte tas alltför bokstavligt, utan det handlar mer om en tematisk infärgning, där poeten åtar sig att skildra både det glansfulla och det hemska i den jordiska tillvaron, skymningar och morgnar, ett stämningsmåleri där varje valör värdesätts.

”Ode till demiurgen” är något så ovanligt i vårt litterära klimat som en diktsamling med flödande meningar, stinna av livserfarenhet och beläsenhet, strofer som söker och finner sina metaforer. För ett antal decennier sedan hade det varit en del av huvudfåran, poesi som skönskrift med andliga och existentiella förtecken. I dag är det något ovanligt, en främmande fågel, hittills utan recensioner i någon av de stora tidningarna.

Håkan Sandell står ensam, i det Sverige han som mångårig Oslo-boende redan delvis lämnat, som en andlig mästare utan lärjungar. Retrogardismen som rörelse verkar ha skingrats, och lika bra är väl det.

Håkan är hemma – och då talar jag egentligen inte om geografi - i flera olika traditioner, österländska lika väl som västerländska. Rockmusikaliska lika väl som esoteriskt litterära. Tagore och buddhistiska skrifter skymtar förbi i dikterna, lika väl som mer eller mindre obskyra hårdrockband. (Eller banalt hårdrocksklädda en mamma med sina tre barn.)

Men starkast är hans dikter när han går in i sina egna traditioner, uppväxten i Malmö på 70-talet, en vistelse i London 1985, livet i Oslo i dag. Bilderna från stadslivet och hans egen lägenhet. Det kärleksfullt iakttagna i skeendena omkring honom, deltagandet på nattens spelplatser och så förstås kärlekarna. Men huvudintrycket är ändå ett av allvar, av en pågående vidräkning (men också försoning) med honom själv och andra. Här en enkel strof ur Hemåt. Höstlandskap:

Min tomma våning väntar likt ett gammalt skepp,
mörkt trä av höstmörker och biblioteksspillror,
van Gogh-gult över sovrumsväggen som en rest
av hippietid som fäst vid hundrafemtioårig vägg
i flagnat lager. Minst tio veckors smutstvätt
längs hallens tjugo meter, till sammanstuvat segel.
Ett skepp som står på grund. I bakgrundsteckningen
som gärna kunde varit dikten till sin helhet.
En ensam våning jag tänker på, vid tågfönstret,
där omväxlande skogar mörknar, sjöar klarnar fram.




3 kommentarer :

Per Klingberg sa...

Bra och intresseväckande anmälan, ser fram emot att läsa Sandells nya.

Andreas Björsten sa...

Tack. Sydsvenskan har också skrivit:
http://www.sydsvenskan.se/kultur--nojen/stagnelius-pa-barrikaderna/

John sa...

Härligt att läsa om Sandell. Helt kart en av våra främsta poeter. Han förtjänar mer uppmärksamhet!