Ett gammalt fall med nya ögon

Minns ni det så kallade styckmordet som avhandlades i media i slutet av 80-talet? Det gör jag, jag minns obducenten, allmänläkaren, Catrine da Costa, löpsedlarna, bilderna i kvällspressen och snacket runt omkring. Det sas till exempel att obducenten hade börjat köra taxi efter att han blivit av med sin läkarlegitimation – rätt som det var kunde man hoppa in i fel bil och bli styckmördad, tänkte vi, jag och mina kompisar. Jag minns också att jag undrade över det lilla barnet, allmänläkarens dotter, som enligt kvällstidningarna hade varit med vid styckningen av Catrine da Costa – en tre-fyraåring som talade om "farbror Tomt" och dödskallar och en tant som hade blivit av med huvudet.

Liksom de flesta andra har jag sedan dess trott på det som rättegångarna kom fram till: De båda läkarna var skyldiga till styckningen, men kunde inte sättas dit för själva mordet. Och följaktligen har jag också trott att de verkligen mördade Catrine da Costa, för varför styckar man någon om man inte också har dödat henne?

Vad jag, och de flesta andra, inte har funderat så mycket på är hur märklig hela historien var och hur mycket det finns av frågetecken, tveksamheter, luckor och ren galenskap i det pressen skrev – och hur det i sin tur sedan påverkade de olika vittnena som trädde fram. När jag i dag tänker på det lilla barnet – huvudvittnet, det som bevisningen byggde på, vars berättelse framfördes av mamman i rättssalen  – förstår jag inte hur någon kunde svälja den historien.

Barnet skulle ha varit 18 månader när hon påstods ha bevittnat styckningen av Catrine da Costa – den lilla flickans pappa och hans kollega skulle ha tagit med henne till rättsläkarstationen där de utförde ett rituellt mord på en prostituerad, stekte och åt delar av kroppen, klädde ut sig och hade sex med varandra – och barnet började sedan berätta om detta långt senare, i treårsåldern. Allt hon sa gick genom hennes mamma, allmänläkarens exfru, som ställde frågor, lyssnade och skrev ner allt som kom fram.

Man behöver inte ha träffat många barn för att inse att en sådan bevisning inte kan hålla. Ett 18 månaders barn förstår knappt hur världen hänger ihop. Det vet ingenting om döden, ingenting om vuxnas sexualliv, ingenting om vad som är farligt eller fel eller moraliskt förkastligt i samhällets ögon. Att ta loss ett huvud från en död kropp skulle antagligen inte uppfattas som särskilt konstigt i en ett-och-ett-halvtårings värld. Och att minnas en sådan händelse för att sedan börja berätta om den ett och ett halvt år senare ... Nej, det är ingenting jag ser som sannolikt.

Hur som helst, det finns flera intressanta böcker för den som vill fördjupa sig i det gamla fallet. Catrine och rättvisan är en av dem, där Hanna Olsson, som är övertygad om de båda läkarnas skuld, vill belysa "mäns sexualiserade våld i samhället och kvinnliga brottsoffers utsatta situation". Per Lindeberg har i Döden är en man i stället ägnat sig åt att ta upp oklarheter i fallet och granska det han ser som en modern myt om "de två onda männen", en myt som skapades i massmedierna och byggde på den bild av mordutredningen som polisen läckte ut till pressen.

Också Kim Larsson har intresserat sig för historien som startade sommaren 1984. I det nyligen publicerade häftet, Fallet Catrine da Costa – ett sorgligt stycke urban gotik, gör hen en litterär analys av intrigerna kring styckmordet för att visa på hur det har förvandlats till en klassisk gotisk skräckskröna med ingredienser som onda läkare, prostitution, kannibalism och nekrofili. En bra introduktion för den som vill sätta sig in i ett komplicerat fall.

Till saken hör alltså att de båda läkarna faktiskt blev frikända i rättegången, men att de i allmänhetens ögon är dömda. De kämpar fortfarande för upprättelse och lämnade in en överklagan så sent som i våras, men den avslogs av Europadomstolen.