Jenny Wrangborgs nya diktsamling på Ordfront

Jenny Wrangborgs diktsamling ”Vad ska vi göra med varandra?” (ingen genrebeteckning på försättsbladet) gör ett starkt intryck. Det är inte ofta man får läsa en svensk nyutkommen diktsamling som innehåller både samhällsengagemang och naturliga tonfall. Det är vass samhällsanalys, inte tvärsäkert på partipolitiskt eller plakatpoetiskt vis; det är emotionellt sökande men samtidigt nästan sömngångaraktigt säkert på ett djupare plan i inriktning och ordval.

”Vad ska vi göra med varandra?” innehåller kanske inte lika omedelbara klassiker som föregångaren ”Kallskänken” (Kata förlag, 2010). Jaget i den här boken är inte på samma sätt del av ett kämpande kollektiv på en arbetsplats, men det kollektiva elementet är hela tiden en självklar del. Bara det att jaget har fått känna på så många besvikelser, problem på jobbet, uppsägningar, påtvingade flyttar att all eventuell tvärsäkerhet har flagnat av. Kapitalet av tro på det materiella framsteget och rådande samförståndspolitik som samhället kapitaliserar på hos sina medborgare, och så gärna vill att alla ska ha, är sedan länge förbrukat i den generation som Wrangborg tillhör. Den emotionella sårbarheten och det erotiska tvivlet tar en större plats än i föregångaren. Det går att älska mänskligheten, men ha svårt med umgänget med ett flertal individuella människor, också för en socialist!

*

Jag frågade Jenny på releasepartyt igår på Södra teaterns bar om det hade varit huggsexa om hennes nya bokmanus, hon har ju ändå en publik och ses som en av de mest lovande unga poeterna:

- Nej, det är ingen som vill ge ut poesi. Det var ingen huggsexa! Men jag är glad att det är Ordfront som ger ut mig, blev Jennys svar.

Missmodet i Jennys dikter kan vara bedrägligt, frågan är om det inte är kampviljan som vinner. Men det finns aldrig något säkert svar, för ibland står allting och väger i samhällsutvecklingen.

för hundra år sedan var idag framtiden
nu rör vi oss tillbaka mot orättvisor
vi ville lägga bakom oss
lika hopplöst fast på tröskeln till imorgon som igår

det är tidigt tvåtusental och vi måste lära oss på nytt
ingenting talar för att vi kommer att få det bättre
mycket talar för att vi måste resa oss upp
upplopp och kravaller i mina drömmar inatt

det är utförsäljningarnas
samförståndets
den negativa tillväxtens år
och du är ledare för oppositionen

Lustigt nog kan Jenny Wrangborg ibland påminna om en poet av en betydligt äldre generation som Peter Lindforss (f. -53). Han är inte lika uttalat politisk, men han har något gemensamt med Jenny – nämligen att språket ligger nära det talspråkliga, dikterna är möjliga att uttala live. (Även om de i hög grad också håller i tryck.) Mörker, svärta, humanism. Hos Jenny tillkommer också en tydlig röd färg på dikterna. Hon har redan tillägnat sig ett eget språk. Liksom Peter Lindforss är hon äkta, om nu någon kommer ihåg det kvalitetsepitetet.
Nedanstående rader påminde mig igen om en väldigt igenkännbar verklighet.

klassamhället lämnar sina köer
utanför soppköken genom Europa
ut förbi S:t Clara kyrka
tvingar människor ner på knä i gångtunnlarna

hungersnöd i Europa inatt
och du är ledare för oppositionen

(samtliga citat ur Den stundande gemenskapens år)