Vad är diversitet och mångfald inom poesin?

Det finns väl olika uppfattningar om vad diversitet och mångfald inom poesin är. De som satte ihop antologin 32/2011 verkade tro att mångfalden bestod i att nästan enbart presentera poeter knutna till OEI (och numera utgivna av Bonniers). Nu har den poesisynen spritt sig till Danmark.

Den nyutkomna danska antologin med Ny svensk poesi presenteras på följande vis:

"Diversiteten i antologiens udvalg er stor. Mange af digtene er præget af neologismer, af udeblivelsen af fortælling og et centrallyrisk jeg. Man hæfter sig ved den kritiske modus, som gør op med absolutte instanser, og de æstetiske kriterier, som brister. Nogle digte bærer præg af den personlige stemmes opgør med idealer og en absolut verden, i andre digte findes kritikken i digtets sprængte form."

Så sjönk den mångfalden ihop från inledningens stolta proklamation om diversitet, till en beskrivning som genast utesluter en rad poeter (som ju inte heller får vara med i urvalet). Den metaforfientliga, anti-centrallyriska och utspridda poesin fortsätter att dominera i offentligheten, som om den enskilda diktsamlingens spretighet i sig vore en försäkring om mångfald. Det här visar antologimakarnas makt! Den danska antologin framstår som ett komprimerat urval utifrån Gassilewski/Hallberg/Nyström/Sundins urvalsprinciper (32/2011:s redaktörer). Den enda som inte var med i den svenska antologin är Ida Linde. De enda författare som saknar tydlig anknytning till OEI är också Jörgen Lind och Ida Linde. Därmed riskerar denna kanon att etableras också i den litteraturhistoriska beskrivningen. Men den är falsk! Alltför många röster, sätt att tala och skriva, är uteslutna.