Allt det där har visat sig vara sant, sedan jag skrev det. Bland litterära tidskrifter är det i dag framförallt Glänta, OEI, 10TAL, Karavan och Ord & Bild som det satsas på. Övriga tidskrifter får klara sig bäst de kan på marknaden eller gå under.
Vi har också fallet med gamla Tidskriftsverkstaden i Stockholm (TVS). Efter att tidigare ha haft ett samlat stöd i halvmiljonklassen från Kulturrådet och kulturförvaltningen i Stockholm står den nu sedan något år helt utan stöd.
Tanken när man byggde upp systemet med tidskriftsverkstäder i ett antal svenska städer – Stockholm, Göteborg, Malmö, Luleå – under 80-talet och framåt, var att man skulle erbjuda mindre, fattiga kulturtidskrifter en möjlighet till samarbete, där man delar på produktionsverktygen och tar del av en redaktionsliknande miljö. För sin tid avancerade datorer, layoutprogram, scanners osv. köptes in och en rad olika kulturtidskrifter kunde sitta i gemensamma lokaler och jobba.
Så var det då, och länge satsades det också från statens sida på den här typen av verksamhet. En skiftning inträdde dock när alliansen tog makten. En ny och närmast extremliberal kulturpolitik infördes i Stockholm – där de som redan hade mest också skulle få mest – samtidigt som kulturpolitiken på riksnivå styrdes om åt liknande håll, men inte lika extremt. Kontentan blev i alla fall att framförallt Tidskriftsverkstaden i Stockholm hamnade i strykklass; stat och kommun närmast tävlade om vem som skulle skära ner stödet mest. I dag lever Tidskriftsverkstaden i Stockholm vidare helt utan stöd, med delvis annan inriktning och under annat namn (TextVisuell Studio). Naturligtvis blir det en bantad verksamhet, lite grann på sparlåga.
En del tycker kanske att systemet med tidskriftsverkstäder har spelat ut sin roll, därför att alla i dag anses ha råd att hålla sig med egna datorer. Det är bara delvis sant. Framförallt innebär det en strukturell orättvisa. De stora tidskrifterna, som det satsas på, har råd med egna redaktionslokaler, rätt spatiösa sådana i en del fall. 10TAL har till exempel motsvarande en trerummare i Vasastan, och har haft det länge. Den redaktionella miljön och mötesplatserna som tidskriftsverkstäderna kunnat erbjuda har varit en slags ersättning för just de små litterära tidskrifterna som i dag alltmer tvingas föra en ambulerande tillvaro.
En liknande utveckling (eller avveckling) har skett på övriga delar av stödområdet. Detta gäller till exempel tidskrift.nu som tog jag upp i ett tidigare inlägg. Denna meta-tidskrift med uppdrag att bevaka vad som händer inom kulturtidskriftsvärlden för i dag en djupt nedbantad tillvaro. Mellan åren 2005-2008 erhöll den 400.000 kr i utvecklingsstöd för kulturtidskrifter och bedrev en självständig, undersökande journalistik medan den i dagsläget, som tidigare nämnts, endast erhåller ett omställningsstöd på 100.000 kr. Det är märkvärdigt att detta händer samtidigt som dagstidningarnas kultursidor skär ner sin tidskriftsbevakning kraftigt och bara i undantagsfall tar upp nya kulturtidskriftsnummer. Här skulle tidskrift.nu kunna fortsätta att spela en viktig roll, men Kulturrådet tycks motarbeta den aktivt.
Vi lever i en svår epok för kulturtidskrifter. Skapande överlevnad, blir mottot.
P.S. Sådana här obekväma artiklar kunde publiceras på tidskrift.nu förr i tiden... en av mina sista artiklar innan jag blev portad från sajten i egenskap av frilansjournalist.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar