2014-06-17

Rahikainen igen

Agneta Rahikainens biografi över Edith Södergran får mig att fundera över hur mycket och med vilken rätt som samtida litteraturforskare sätter sig till doms över en tidigare generations författare och poeter, dessutom personliga vänner till Edith Södergran.

Den tidiga delen av ”Kampen om Edith” är bra och tillför någonting, det handlar om den unga Ediths uppväxtmiljö i det kosmopolitiska S:t Petersburg innan revolutionen, där bl.a. svensktalande finländare, finnar, svenskar, tyskar och balter levde och verkade. Hon för också fram att det låg en nordisk bokhandel nära Edith Södergrans skola Petrischule, som annonserade ut nya böcker på svenska, vilka alltså Edith kan ha varit väl bekant med. Allt detta är bra och tillför också något till bilden av Edith Södergran (fast nya rön är det väl ändå inte?).

Men ju längre fram i boken man kommer desto konstigare (i mitt tycke) och mer tendentiös blir skildringen. Detta speciellt efter peripetin, Ediths död. Därefter går Rahikainen över till att skildra mytologiseringen av och kampen kring Edith Södergrans minne, striden om vem som skulle förvalta hennes kvarlåtenskap och som bäst uttolkade hennes arv.

Edith Södergran själv kan ju inte Rahikainen mästra, för skams skull, höll jag på att skriva. Men nästan alla omkring henne. Hennes personliga vänner Hagar Olsson (hennes bästa vän efter 1917) och Elmer Diktonius (hennes personliga vän från ca 1920 till hennes död) citeras oftast med milt avståndstagande, ibland nästan med förakt. Det har att göra med synen på vad litteratur i dag anses vara.

Både Hagar Olsson och Elmer Diktonius påstår att hon är ”genialisk”. Men vår tid tror ju inte på genier, usch! Inte heller tror vår samtid på ”sierskor” (eller för den delen profeter). Men även dessa uttryck använder framförallt Hagar Olsson om Edith.

Inte heller kan hon (Edith) ha varit ensam och plågad, nej allt detta verkar störa Rahikainen. Vi får således inte en modernistisk Edith i hennes skildring utan en postmodernistisk, som framförallt arbetade ambitiöst och litterärt medvetet med texter. Vad är det som säger att just denna bild är sann? För mig är det samtiden som mästrar det förflutna.

”Men om Ni inte känner mig, vem känner mig då?” som Edith Södergran skrev till Diktonius (vilket ju Rahikainen själv citerar).

2 kommentarer :

Mangan sa...

Det finns ofta en kamp om tolkningsrätten till en (död och legendarisk) författare, en kamptendens som är mera uttalad idag, eller som tar sig andra uttryck än den gjorde för sextio år sedan. Litteraturvetare är snabbare med att plocka upp samtida författarskap idag än de var förr, samtidigt som deras vetenskapliga fält har fjärmat sig från den nära kontakt med idéhistoria och empiriskt undersökande som det hade för ett par generationer sedan. Idag skriver man (i Sverige) knappast några life-and-lettersbiografier eller ens böcker av modell ”Lars Ahlins väg till debuten”, ”Tidskriften X' uppgång och fall, och personerna/gruppen runt om den” osv; när detta sker är det journalister eller släktingar snarare än litteraturforskare av facket som gör detta. Resultatet blir högre svansföring hos forskarna men också en ökad teorisjuka i ämnet och en starkare önskan att driva agenda och, som du skriver, mästra både tidigare forskare och författaren själv.

Samtidigt är det sällan den här sortens avhandlingar kommenteras på kultursídorna längre, eller på andra håll i massmedia. Inte i Sverige i alla fall, troligen inte heller i Finland. De skrivs mest för andra litteraturvetare och för betygsnämnderna, även om många säkert önskar att just deras bok ska nå ut til en litet bredare publik.

Anonym sa...

In our age, when men seem more than ever prone to confuse wisdom with knowledge, and knowledge with information, and to try to solve problems of life in terms of engineering, there is coming into existence a new kind of provincialism which perhaps deserves a new name. It is a provincialism not of space, but of time; one for which history is merely the chronicle of human devices which have served their turn and been scrapped, one for which the world is the property solely of the living, a property in which the dead hold no shares. The menace of this kind of provincialism is, that we can all, all the peoples on the globe, be provincials together; and those who are not content to be provincials, can only become hermits.

T.S. Eliot