”Olle Thörnvalls förord är gubbigt, då fokus läggs på Rossettis känsloliv och biografi, på ett sätt som är vanligt i läsningen av kvinnliga författare.”
Liknande tankegångar är Josefin Holmström inne på i sin recension i SvD.
Resonemanget kan låta bestickande – att speciellt kvinnliga författare utsätts för en slags förnedrande biografisk läsning. (Ja, titta bara på Agneta Rahikainens biografi över Edith Södergran och hennes vildsinta angrepp mot tidigare forskare som talat om henne som lungsjuk, ensam, olycklig osv.)
Men är det sant? Nej, jag undrar det. Jag är snarare övertygad om motsatsen.
Den biografiska forskningsmodellen är bara en av flera möjliga, och den hade väl sin storhetstid fram till ungefär 1950-talet, då den så kallade nykritiken kom, vilken hävdade att det enda som spelade roll var texten i sig. Biografiska läsningar avfärdades plötsligt lite föraktfullt som ”kalsongforskning” eller tvättnoteforskning. Även jag var inne på det när jag började läsa och ta ställning till skönlitteraturen, det var viktigare vad som stod i texten än att analysera vad författaren hade för slags barndom eller uppväxt.
Med tiden har jag kommit att inta en annan ståndpunkt, och frågar mig i stället varför litteraturforskaren och –bedömaren ska avsäga sig en av flera möjliga parametrar i sin läsning?
Nå, att inte manliga författare har utsatts för en närgången biografisk läsning är helt enkelt inte sant! Vi har Stagnelius och det idoga sökandet bland verklighetens kandidater efter hans Amanda-gestalt. Vi har också det stora biografiska intresset för Gustaf Fröding och alla hans flick- och kvinnogestalter i dikterna, som avsatt spaltmetrar men också TV-program (se här historien om Vackra Vivi.)
Jag vågar följande påstående: Diktens jag är aldrig helt och hållet identiskt med författarens riktiga jag. Men samtidigt finns det så gott som alltid spår av författarens biografi i det han/hon skriver, det kan dock vara till synes små överensstämmelser.
Även hos en siare som Rimbaud finns det tydliga spår av hans biografi i dikterna: Vagabonderandet under fransk-tyska kriget 1870-71 syns i dikterna från den tiden. Hans relation till Paul Verlaine syns i andra av hans dikter. Ja, biografin spelar roll, och underligt vore det annars!
Vad har då Rossetti-översättaren Olle Thörnvall gjort för förgripligt? Han har skrivit följande rader och då syftat på den ”farliga” sexualiteten:
”Själv kan jag tänka mig en biografisk läsning. Trollfruktens verkningar kan tolkas som en gestaltning av hennes egna själskval sådana de antytts ovan. Bäst är den förmodligen som påhittig dikt i sin egen rätt.”
En fullständigt rimlig tolkning och jag förstår inte vad det är för fel på att även göra en biografisk läsning! (Var finns över huvud taget Praizovics och Holmströms argument för att Olle Thörnvalls - försiktiga - tolkning skulle vara felaktig?) Boken och speciellt den långa titeldikten är för övrigt lysande, sensuell och medryckande på ett överflödande sätt i skildringen av de berusande frukterna.
4 kommentarer :
Eh, efter personer som Leo Tolstoj, Thomas Mann, H.C. Andersen, Proust, Ekelöf och Hemingway har det ju vänts på varenda pinal, man har jagat ”vittnen” som kände vederbörande, som var bekanta med dem en tid, satt i samma redaktion ett par år, man har letat igenom deras brev, dagliga rutiner och souvenirer och inte sparat på det biografiska krutet – eller på de kritiska synpunkterna, inte minst sexuellt. Hur har inte t ex Hemingways kärleksliv och hans bild av sin egen manlighet plockats ner i bitar, även av manlliga forskare? Men av någon som Praizovic kan det knappast förväntas att hon ska ha närmare koll på hur fältet av författarbiografier och litteraturforskning sett ut, inte längre tillbaka än sådär tjugo år från nuet, plus de böcker som ”alla” hänvisar till, som Lagercrantz monografier, eller sådana som dyker up som varnande exempel eller måltavlor hos Witt-Brattström, Judith Butler eller Kristeva (exempel: Ernst Brunner och Gunnar Tideström om Södergran eller gamla viktorianska forskare om Byron och Austen).
Praizovic har liksom inte den ambitionsnivån, inte hennes läsare heller; hade det varit Carina Burman, Ulrika Kärnborg eller Kjell Espmark som utlåtit sig på det sättet om hur kvinnor behandlas av litteraturhistoriska forskare hade det varit en annan femma. Desutom är det nog underförstått att LP avser populära biografier snarare än böcker som till stor del utgör förstahandsforskning, som t ex Bööks volymer om Stagnelius och Heidenstam. Tideströms bok om Södergran (och Lagercrantz om sin nästkusin Agnes von Krusenstjerna) var visserligen grundforskning, samtidigt som det handlade om en högst läsbar biografi, men det inser nog inte dagens yngre kritiker.
Gubbar med sprätt i - gillar Rossetti!
Christinas bror hette som bekant Dante Gabriel Rossetti. Man bara väntar på att någon smart ung kritiker eller krönikör ska utnämna Dante (han från 1300-kallt, ni vet) till en gubbig epiker som bara läses av kulturgubbar. Satte han inte Beatrice på en fånig piedestal kanske?`- och hans pittsjuka nervositet inför den kvinna han har byggt hela sitt författarskap på syns ju i att han väntar till de sista sångerna av Purgatorio innan Beatrice ens får komma upp på scenen...”Varför får vi inte höra Beatrices svar på hur Dante beskriver sin förälskelse? Nååå?!” (om Dante inte hade skrivit om henne hade Beatrice Portinari varit en helt okänd person för eftervärlden, men vem bryr sig?)
Bortsett från det idiotiskt konjunkturbundna i dessa plojiga skriverier handlar det någonstans också om att de här unga kritikerna inte tycks känna igen tragisk storhet ens när de möter den rakt framför sig. I en megacity-värld där det bara är karriärer, rapp pladdrighet och skuttet till nästa gig och nästa lägenhet (eller nästa partner) som räknas blir det en obegriplig och kuriös tanke att någon skulle kunna visa storhet i det yttre nederlaget, eller i en lång kamp mot omständigheter som inte är trevliga eller tv-mässiga. Det är väl det främlingskapet som avtecknar sig i Rahikainens Södergranbok – eller hos yngre operakritiker som inte tål Carmen om den inte omvandlas till ett genuskorrekt lärostycke.
För att citera mig själv: Att kalla någon för "gubbe" är det enklaste tricket i boken.
Skicka en kommentar