Anne Sexton och Margaret Atwood

Det lilla Ellerströms förlag har blivit stort och är nu det kanske viktigaste svenska förlaget vad gäller översatt lyrik. Ariel och Lejd finns förvisso också, men konkurrensen är inte speciellt stor… var håller Bonniers och Norstedts hus?

Två av höstens intressantaste utgåvor var ”Sanningen de döda vet”, en samlingsvolym med Anne Sextons dikter i översättning av Niclas Nilsson och Jenny Tunedal samt ”Dörren” av Margaret Atwood i översättning av Jonas Ellerström och Elisabeth Mansén.

Man kan roa sig med att lista några skillnader och likheter mellan dessa två författarskap, åtminstone så som de framstår i svensk språkdräkt.

Anne Sexton är den äldsta av de två författarinnorna (f. -28; Margaret Atwood är född -39) trots att hon dog som 45-åring för egen hand. Sexton är kultförfattaren, Atwood är Nobelpriskandidaten. Bägge skriver om döden, Sexton är/var närmast besatt av den, som om den vore centralpunkt i hennes liv, medan Atwood mer betraktar den från den åldrande kvinnans perspektiv.

Här slutar likheterna. ”Sanningen de döda vet” är ett urval från hela Sextons produktion, medan ”Dörren” (The Door, 2007) är en helgjuten diktsamling, översatt så att säga i sin helhet, med bevarad diktordning osv.

”Dörren” är välkomponerad, spänner mellan ungdomsminnen och dödsförberedelse. Däremellan rymmer den en alltigenom berättande lyrik som ibland tätnar till metaforer. Teman som naturens grymhet, miljöförstörelse, resor, kärlek mellan åldrande, poetens respekt och löjlighet återkommer och förnyas. För att återigen dra en parallell med Sexton försöker hon liksom Sexton ”ta ner” dikten från sin eventuella piedestal. Men Anne Sexton har både lägre lägstahöjd och större höjder i sin lyrik. Atwood är mer pålitlig och på gott och ont mer ”jämn”. Befrielsen i hennes lyrik ligger inte i det högstämda utan i att berätta som det är och ta in de stråk av skönhet som trots allt ändå existerar, också i det verkliga, inte bara i det romantiserade.

Den avslutande dikten ”Dörren” är ett mästerverk och får mig att rysa. Naturligtvis är det döden som väntar där på andra sidan, eller?

Dörren slår upp,
du tittar in.
Varför händer detta nu igen?
Finns där en hemlighet?
Dörren slår igen.

Det kärleksfulla förhållandet till djuren, och då speciellt katter, är något som finns med på flera ställen i boken, men mest hänförs det förstås till den barnsliga sidan! Så tung som januari är (även Sexton skriver nedslående om månaden januari) blir ändå detta tills vidare min favoritdikt ur samlingen:

Frisk doft av vita narcisser:
Januari och djup snö.
Så kallt att ledningarna fryser.
Yttertrappan är hal och förrädisk;
huset knakar om natten.

Du gick in och ut som du ville,
men den här tiden på året stannade du inne,
knubbig i din begravningsentreprenörspäls,
och drömde om solljus,
drömde om mördade sparvar,
du svarta katt som inte längre finns.

Om du bara kunde hitta vägen
från floden med frusna blommor,
från skogen utan något att äta,
tillbaka genom de höga fönstren,
tillbaka genom den låsta dörren av luft.

Dikten heter Januari och är som resten av boken ”Dörren” översatt av Jonas Ellerström och Elisabeth Mansén. Till Anne Sexton återkommer jag. Hon är förklarad som kultförfattare; vad betyder det? Det där intresserar mig.

---

Min gamla bloggtext om Robert Burns har på något dygn fått över 200 nya läsare och jag fattar ingenting! Jag är inte så bortskämd med läsare i den mängden på arkivmaterial. Men snart är det ju Burns Supper!