2015-02-27

Författarporträttets förfall

Vad vore Den Blinde Argus nr 28 - för att bara ta ett exempel - utan sina författarporträtt? Jag syftar alltså helt konkret på fotografierna. Jag minns Anders K. Johanssons foto på en lätt vettskrämd men underbar Mare Kandre, samt livebilderna (minns inte vem som tagit dem) på en ung Ulf Lundell, som ackompanjerade hans långdikt Himmelfärdsdagar.
Det var inga insmickrande bilder vi publicerade men de hade karaktär och med full respekt för artistens/poetens egenart. Jag tror vi höll stilen fram till det sista nummer 50 i det avseendet.

Men något har hänt under senare år, och i accelererande takt dessutom. Författarporträtten har changerat. Jag har sett det med egna ögon, utan att direkt haft orsak att reflektera över det förrän nu.

Tidningarna och magasinen är fulla av utslätade och photoshoppade bilder. Respekterade fotografer som Cato Lein och Ulla Montan har nästintill lämnat branschen.
Det är en tråkig utveckling. Det är en hel kultur som försvinner!

1 kommentar :

Magnus sa...

Det har väl gått parallellt med att den gamla sortens porträtt-/berättande intervjuer (och inte bara med författare, utan även med artister, politiker, vanliga människor) har försvunnit ur massmedia. Ännu på 90-talet kunde SR, SVT och vanliga dagstidningar göra långa, vindlande intervjuer med författare och andra som man ville känna på pulsen, intervjuer som ställde följdfrågor, sökte sig fram mot dolda motiv och tankeknutar, attityder, barndomsminnen eller mot den intervjuades bild av sig själv och av sin plats i samhället. Den sortens intervjuer är numera utstädade här i landet, det som görs idag rör sig i stort sett om marknadsföring av den nya boken, hajpande av en film eller tv-serie eller av politikerns, författarens eller t o m journalistens egen person. Det räcker med att leta fram några gamla klippblöcker (t ex Arne Ruths "Trans Europe Express", Jan Guillous "Artister" eller varför inte Stefan Wermelins "Livet är en fest"), bläddra igenom gamla tidningar och kulturtidskrifter för att se det.

I dagens airbrushade och blanka intervjuer ifrågasätts eller kvalificeras sällan någonting som objektet säger; hur ofta ställer t ex Jessica Gedin några verkliga motfrågor i Babel, frågor som inte är avsedda att bara fungera som språngbräda för nästa frihandsutläggning av den intervjuade författaren eller visa hur glad Jessica är att ha fått just dessa personer till programmet? Att man villa ha photoshoppade och stylade bilder till detta är ju helt konsekvent.