En annan konvention i svensk nutidspoesi är ”systemdiktningen”, att hela diktsamlingen bygger på ett koncept där de olika avdelningarna markeras genom att man klipper in citat från avhandlingar, ordböcker, informationstexter etc.
En tredje konvention, som hänger ihop med föregående, är besattheten av citat, öppna eller dolda. Med fördel bygger man hela diktsviter på citat ur andra författares verk utan att redovisa det. (I den snällare varianten redovisar man textstölderna.)
Nej, detta anser jag inte jämförbart med Eliots metod i The Waste Land som ju nästan helt och hållet är en originaltext.
En fjärde konvention är att läsa myter – som till exempel den om Orfeus och Eurydike – genom någon etablerad teoretikers glasögon, till exempel är fortfarande den postmodernistiske gurun Maurice Blanchot gångbar.
Carolina Thorells ”Jungfrukällorna” (Bonniers, 2015) uppvisar en provkarta på dessa konventioner, oftast de snällare varianterna, där den yttre formen – och ibland även tematiken – påminner mest om Katarina Frostenson. Också Ann Jäderlunds kursiver finner sin plats i diktsamlingen.
Där finns stunder av en egen renhet, men alldeles för få sådana för att diktsamlingen ska kunna vara mer än högst halvbra. Ändå hyllas den av kritiker i DN, SvD och Aftonbladet. Vad är jag för slags elak dissident som har svårt att se något av djupare värde i Bonniers trendskapade – naturligtvis vill den vara nyskapande – poesi?
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar