"Det är förlagens fel att vi inte har en poesiboom som i Danmark, menar Anna Axfors (Aftonbladet 4 juli) och det förlag som nämns med namn är Bonniers. Det är märkligt med tanke på att Albert Bonniers Förlag är Sveriges i särklass största poesiutgivare. Ett sextiotal poeter är knutna till förlaget. Utgivningen ligger stadigt på minst tio poesiböcker om året. Bland senare års debutanter märks Helena Österlund, Athena Farrokhzad, Agnes Gerner och Gabriel Ilkes-Sznap.
Jag skulle snarare säga att vi i Sverige har upplevt en poetisk guldålder", skriver Nirstedt och hänvisar till utgivningen av antologin 32/2011 för en överblick.
Det är säkert sant att Bonniers är Sveriges största och kanske även viktigaste utgivare av lyrik - skam vore det väl annars. Men nog kunde utgivningen vara lite modigare? Jag lastar inte Gunnar Nirstedt för det, men till exempel kunde man väl låtit bli att lägga ner BLM inte bara en utan två gånger (1999 och 2004)?
Det där att vi lever i en poesins svenska guldålder är en illusion, även jag kan hänvisa till antologin 32/2011 för att påvisa det. Jag efterlyser en utgivning som inte så tydligt lever i efterdyningarna till språkmaterialismen. Det mesta har under senare år luktat OEI-skolans efterklang.
Uppdatering: "Många av dem som ges ut har ett sönderslipat språk", säger Anna Axfors i DN idag. Det är faktiskt precis vad det handlar om!
1 kommentar :
Det är mycket möjligt att Bonniers håller den svenska poesifanan högt, procentuellt sett. Men generellt har de stora förlagen dragit ner sin poesiutgivning avsevärt. De som vill få sina dikter utgivna för ombesörja det själva, via mindre förlag eller egenutgivning.
Tendensen att de större förlagen minskat sin satsning på debutanter i kombination med tidningarnas krympande litteraturbevakning gör att en stor del av vårt litterära Sverige blir osynligt i medierna.
Och det blir allt svårare att nå igenom det virtuella kulturbruset. Poeterna twittrar och bloggar och youtubar, men det kräver en annan typ av läsning.
Skicka en kommentar