Poesins läge

I senaste numret av 10TAL (”Poesins plats”) händer det några intressanta saker. Aase Berg tar avsked från den språkinriktade poesi som dominerat under flera decennier. Helt plötsligt skriver hon i klarspråk att ”språkmaterialismen” öppnade för bluffpoesi:

”Nu var det inte längre laddningen som var grejen, inte den perfekta metaforen, för den sprawlade poesin jobbade med urladdning och värderingslöshet. Hur skulle jag då avläsa om poeten bara ’vill vara poet’ eller faktiskt är det? Jag ramlade rakt in i den gamla Camera Obscura-problematiken”.

Man kan väl tillägga, utan att hon informerade dem som läste hennes dagskritik om denna problematik.

”Jag tror att det var bra att den språkmaterialistiska poesin tvingade ner oss till poesins botten, tillbaka till frågan om äkthet och intention.”

Ja, kanske det, men med tanke på att den här typen av poesi dominerade under flera decennier hände någonting med poesins anknytning till den stora traditionen av existentiellt präglad poesi. Den avbröts, vilket ledde till att kvaliteten på utgivningen sjönk. Ett högt pris att betala för att – som Aase Berg skriver – tvinga ner oss ”till frågan om äkthet och intention”.

Dock håller jag paradoxalt nog med henne om att ”Den nya poesin är politisk och komplex”. Den svenska poesin befinner sig på en slags nollpunkt och från och med här kan det bara bli bättre.

*

På sitt vanliga flåshurtiga sätt driver Madeleine Grive i förordet tesen att ung svensk poesi är minst lika bra som den danska. ”Man kan tveklöst tala om en ny svensk poesivåg”, skriver hon. Jag håller inte riktigt med. De svenska poeter hon nämner når (ännu) inte upp till diversiteten och tilltalet i den bästa danska poesin. Jag tänker på de jag framförallt har läst, Yahya Hassan, Asta Olivia Nordenhof och Theis Örnoft.

Men visst finns det hopp. Problemet är bara att Madeleine Grive år från år programmatiskt hyllar den unga poesin och litteraturen. Hon har därigenom en tendens att slå in öppna dörrar. Den svenska litteraturen kan väl inte ha varit av samma höga kvalitet rakt igenom 80-, 90-, 00- och 10-talet? Själv anser jag att de sista 10-15 åren har varit en rejäl down-period och orsakerna har att göra med just det som Aase Berg pekar på i sitt inlägg på s. 40.

Som så ofta på senare tid vänder sig 10TAL till hiphop-texterna i ett textsjok när de kanske ändå anar att allt inte håller måttet i den svenska poesin. Även jag har förvisso låtit mig inspireras av låttexter en gång i tiden (jag var ju med och gjorde ett temanummer om rocklyrik i Den Blinde Argus nr 14). Men på senare tid har jag börjat tycka att det känns lite krampaktigt att lyfta fram svenska hiphop-stjärnor som poesins räddning. Vore det inte bättre för svensk poesis framtid om svenska poeter helt enkelt började skriva bättre dikter?

Jag vill ändå rekommendera det här numret av 10TAL. Sverige saknar breda litteraturtidskrifter och man måste snart gå utomlands för att hitta sitt lystmäte. 10TAL och Lyrikvännen är nästan de enda som existerar, jämte Aurora.