Ferlinghettis poetik i Svavel-serien

Jag har skrivit om Trombones utgivning i Svavel-serien här tidigare (jag gillar idén med tungt vägande böcker på 16 sidor). Lawrence Ferlinghettis ”Genom eldslågorna" (Svavel 10) tillhör det bästa jag läst, inte bara på sistone utan någonsin. Boken innehåller 121 aforismer eller uttalanden – hur ska de definieras, det går inte – kring temat Poetens uppdrag. Det är i själva verket ett kortare urval ur Ferrlinghettis diktmanifest ”Poetry as Insurgent Art” som han skrivit på och lagt till nya bitar till sedan 1975. Boken är alltså kraftigt förkortad för att gå in i Svavel-seriens format. Men den står på egna ben.

Stämningsläget är apokalyptiskt, det hela verkar skrivet i en känsla av att det är sent på jorden snarare än i författarens eget liv, även om han har förmågan till överblick och sammanfattning i detta underbart vidöppna sena skede. Nu vet jag förstås inte hur mycket av urvalet som är nyskrivet och vilka aforismer som tillhör de äldre delarna av manifestet. (När senaste reviderade utgåvan av originalet Poetry as Insurgent Art, kom 2007 var författaren 88 år, nu närmar han sig snabbt 100-årsdagen.) Mystiken bibehålls trots att allt sägs rent ut!

Om du vill vara poet, skriv dikter som förmår möta en apokalyptisk tids utmaningar, även om det medför att de klingar apokalyptiskt.

Och, dessa rader, även de aktuellare än någonsin:

Ditt språk måste sjunga, med eller utan rim, för att rättfärdiga att det står uppställt som poesi.

Gör det till talade ord, gör det till sjungna ord.

Jag visste att Ferlinghetti var en beat-poet men jag visste inte hur stor! (Om detta uttryck går att använda. Samvete har han ändå och det gör honom till en budbärare.) Poesi som omstörtandets konst, som den engelska titeln på verket kan uttydas, det låter som revolutionen.

Översättningarna är gjorda av Jonas Ellerström.