Örnen och kråkan är en nystartad sajt för kritik där en ny poesipodd ska publiceras en gång i månaden (onsdagar) samt nya kritiska texter om poesiböcker ska publiceras de övriga onsdagarna i varje månad. Korta avbrott i detta publiceringsschema blir det under sommaren samt kring jul.
I en litterär offentlighet där litteraturkritiken har rustats ner, arvodena för kritiker står stilla eller går bakåt och man som läsare inte längre kan lita på att skönlitteraturen speglas och bedöms på kultursidorna – vill Örnen och kråkan göra skillnad.
Ambitionerna är med andra ord inte små. På Poesimässan som ägde rum helgen 24-25 mars på Stockholms stadsbibliotek presenterade Magnus William-Olsson tillsammans med medarbetarna Hanna Stjernfeldt och Sophia Palmén sajten. Han menade att inom ett år från nu skulle Örnen och kråkan ha etablerat sig som ett av de viktigaste forumen för kritik och över huvud taget överblick över nyutgiven poesi. En bok med samlade recensioner från 2017 ska också ges ut.
Redan nu betalar sajten enligt uppgift högst arvoden inom kultursidesvärlden (som den både är och inte är en del av). Hur det går ihop får ni fråga Magnus William-Olsson om.
I sin presentation på Poesimässan lyfte Magnus W-O fram digitaliseringen som den stora faktorn, den stora kraften som har påverkat det litterära fältet och som alla måste förhålla sig till. De ansvariga för tidningarnas kultursidor ser numera i realtid vad läsarna vill ”klicka” på och det är i varje fall inte recensioner!
Enligt vad Magnus W-O berättat står lyriken fortfarande för 20 procent av den totala utgivningen, så på ett sätt står genren stark men på ett annat sätt inte. Försäljningen är riktigt usel, under 100 exemplar per bok i många fall. Att bokhandlarna knappast längre saluför lyrik, åtminstone inte i någon större utsträckning (lyrikhyllorna kan vara minst sagt små) är den andra stora faktorn som har påverkat poesins ställning i offentligheten. Nästan all försäljning av lyrikböcker sker numera i nätbokhandeln eller i kompisgäng på uppläsningar, eller i communities på nätet.
Min åsikt om allt detta är att digitaliseringen naturligtvis är en realitet att förhålla sig till, men jag anser inte att allt borde kretsa kring den. Internet är numera oundgängligt att publicera sig på, men långt ifrån allenarådande. Jag menar att tidningarnas kultursidor trots allt fortfarande är de viktigaste instanserna för en kritisk bedömning av poesiutgivningen. Historiskt sett har kultursidorna haft ansvaret inte bara för att överblicka poesin utan också vara ett kritiskt samvete inför eftervärlden. Det ansvaret har kultursidorna till stor del avsagt sig men det gäller att påminna dem om det.
Kultursidorna – i tryckt eller digital form – har ett uppdrag och fortfarande en viss tyngd bakom sig, medan sajterna är frivilliga, hela deras hållning präglas av det. Det frivilliga uppdraget kan aldrig bära hela det litterära fältet.
Örnen och kråkan kan tillföra något nytt och viktigt om de ställer sig i en mellanposition, och sammanför traditionell litteraturkritik – det som håller på att gå förlorat – med digitaliseringens öppenhet och nya distributionsvägar. Så länge lyriken svävar över markerna.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar