Tandemskrivna diktsamlingar är väl inte helt vanliga, även om jag känner till några stycken. Vanligare är det väl i sådana fall med dialogböcker, artikelsamlingar där två författare växelvis skriver om ett ämne.
Men en sådan bok är inte det här, ”Ömhetsmarker” av Lina Hagelbäck och Ulrika Nielsen gemensamt. Ändå börjar den med en uppsättning dialoger, men vi vet aldrig vem som inleder dialogen och vem som svarar.
Så här kan det låta:
- Bara skrivandet kan rädda en.
- Och inte ens det kan rädda en.
- ”Snö är inte snö om det snöar i juni”
- Något är det som räddas.
- Vad?
- Det som prasslar underifrån.
Här pratar författarna ihop sig så att säga, sjunger upp sig inför kommande dikter där de disparata rösterna ofrånkomligen har gått ihop till en enda röstkropp, vilket är lite märkligt.
Det rör sig ändå om två författare, eller författarskap, med distinkta egna röster. Ulrika Nielsen är den som har publicerat sig under längst tid, hon debuterade 2001 med ”Små springor som värmen tränger ut ur”, en traditionell uppväxtroman om någon som växer upp i en stor finlandssvensk familj, med sina problem och glädjeämnen. Snart gav hon sig ut på mer experimentella utflykter där diktsamlingen ”Undergången” (Ellips, 2015) hittills varit storverket. Lina Hagelbäck gjorde en dunderdebut med ”Violencia” (Brombergs, 2013) som följdes upp med ”Violencia och henns far” (2015).
Nu har de alltså inlett ett samarbete, och om det inte bär längre än så här, så har det redan nått långt. Lina Hagelbäck och Ulrika Nielsen tillsammans, det är en konstellation som skapar dramatik från första ögonblicket, och som sedan stegras under diktsamlingens lopp.
Det blir som ett tumultuariskt skrivarrus som drar läsaren med sig från första sidan i boken. Boken tematiserar sin egen tillkomst, och handlar mest om själva skrivandet och de känslor som författarna går igenom under arbetet. Det kan låta inkrökt men är i själva verket motsatsen. Den höga emotionella temperaturen som uppstår i skrivartemperamentens möte och rentav sammansmältning skapar ett högt uppdrivet språk, som är surrealistiskt, vackert och samtidigt igenkännbart i sina vildsinta språng mellan yttre verklighet och inre landskap.
Resultatet är rentav visionärt, något vi inte sett mycket av i den sentida svenska litteraturen (det här är väl en finlandssvensk bok eftersom den kommer ut på förlaget Schildts & Söderströms). Min personliga association går till Roger Skjölds diktsamling AKT från 1979. Det är svårt att hitta några citat som gör laddningen i boken rättvisa, men här kommer ett:
”Skrivandet är ett rymmande och en rymd.
Man måste vara starkare än det man skriver.
Någonstans i djupet
på vid gavel
en djurisk självklarhet.”
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar