Alfabetpoeter (R = Runefelt)

I slutet av 70-talet gick jag på gymnasiet i Hultsfred. En kompis gjorde mig uppmärksam på att det fanns något som hette poesi som påminde mycket om de rocktexter vi var hänförda av. LP-konvolutens texthäften summades och analyserades under raster och håltimmar och sena nätter. Det lyssnades mycket på Dylan, Lundell m.fl. under denna tid. Sen kom punken och texterna blev lite mer oartikulerade.
På biblioteket vimlade det av spännande böcker på avdelningen Hc.03/Hce.03. Och det fanns även en avdelning för "samlingsalbum", Hc.03(s). Där hittade jag en av de böcker som jag säkert  lånat och läst mest av alla, "20 Nya Poeter" (FiB:s Lyrikklubb/Tidens förlag 1974).  Bruno K Öijer och Mikael Wiehe hade jag läst tidigare, men många av de andra namnen blev nya bekantskaper för mig, som följt mig genom livet sedan dess. Bengt Berg, Ylva Eggehorn, Erik Fylkeson, Willy Granqvist, Göran Hägg, Börje Lindström, Göran Sommardal, Jacques Werup m.fl. Men det var Eva Runefelt (f. 1953) som jag förälskade mig mest i. Alla andra såg svåra och otillgängliga ut på författarporträtten i boken. Evas porträtt var annorlunda. Halva hennes ansikte var skuggat, ena ögat tittade blygt från boksidan. Hennes dikter var direkta om vardagen bland verkliga människor, hemsamariter, barn, möbler och längtan.
Har ständigt återvänt till Runefelts dikter. Hon har dock publicerat sig väldigt sparsamt, ett knappt dussin diktsamlingar på 40 år. Alla lika personliga i sitt uttryck. Senaste diktsamlingen Minnesburen kom 2013 är en suggestiv diktsvit om livet olika nyanser.


"Två timmar att sova
och sömnens ljud sväller i huvudet
lakanen vänder mig ryggen
- du dansade
   du fortsatte dansa bortvänd
och väggarnas mönster iakttog mig mer

Alla utkastade livbojar
- trasiga pappershattar som gungar
vid varje dörrhantag

Dina händer som sugande vatten
sörplar sig slingrande bort ur slasktratten
när jag sköljer ner den brännande smaken
av dina ord

Festserpentinerna slaka som utpumpade magskratt
De gula, smala tungorna av papper
ramlar som döende maskar från ärmfållen"

ur dikten UTEBLIVET HJÄRTA, (20 nya poeter, 1974)



Fler R-poeter;
Anna Rydstedt (1928 - 1994)
Niklas Rådström (f. 1953)
Lars Mikael Raattamaa (f. 1964)
Ulrika Revenäs Strollo  (f. 1968)

Eva B. Magnussons förvandlingar

Ända sedan jag läste Petter Lindgrens recension i Aftonbladet den 5 september (finns inte på nätet) har jag velat läsa Eva B. Magnussons nya och tionde diktsamling ”Här slutar allmän tid” (Bokförlaget Edda). Den fanns inte i lager på vare sig Akademibokhandeln eller Hedengrens, så det blev till att beställa… Efter att nu ha läst den ett par gånger kan jag säga att den var värd väntan.

Även om Eva B. Magnusson skriver traditionalistiskt är det som om hon börjat ta ut svängarna i språket mer än tidigare i den nya boken. En viss vardaglig rabulism avspeglar sig med ålderns rätt i dikterna (Eva B. Magnusson fyller 80 i år), samtidigt som poeten inte skriver läsaren på näsan vad dikterna handlar om. Här finns varken övertydlighet eller tomt klingande experiment. Konstnärlig integritet kallas sånt, och har blivit allt sällsyntare i svensk poesi.

Dikterna handlar om sådant som åldrande, död, kärlek och förvandling, om det nu måste sägas ut. Här en av mina favoritdikter ur samlingen och den heter just ”Förvandling” (första delen av dikten):

fåglarna simmar in i
dimhavet
om det nu är fåglar

det svarta i dem går förlorat
orienteringsförmågan
går förlorad

och sången

I diktens avdelning II kommer en ”förklaring” till ovanstående rader, men bilden lever ju också sitt eget liv.

Så jobbar Eva B. Magnusson, med djupverkan.

Eva B. Magnusson har tilldelats Sten Hagliden-priset 2003 och Stig Carlson-priset 2005 men några riktigt stora litterära priser har hon aldrig fått. Ett konstaterande nu när hon lite från sidan smygit upp till mästerskap. (Jag har läst henne förut, även om det var länge sedan.)