2019-04-15

Kortessä om Ola Julén på Trombone

jag lär mig av Ola Julén
jag lär mig av mig själv
folk som inte vet nåt

Så lyder sista strofen i en dikt jag skrev för något år sedan, på temat ”Inget ljug”. Jag tog Ola Julén (1970-2013) som ett starkt exempel på poeter som inte ljuger i sina verk: eller man uppfattar det i alla fall som om de inte gör det. Ola Julén var otvivelaktigt en mycket beläst och litterärt bildad person, det framgår inte minst av Christer Bobergs nyligen utkomna essä ”Ola Julén – Orissa och bortom” (Trombone). Julén var fil. mag i litteraturvetenskap och hade gått Biskops-Arnös författarskola. Han hade husgudar som Lars Norén, Gunnar Ekelöf, Willy Granqvist och Gunnar Björling. Poeter för vilka dikten och livet inte gick att skilja åt.

Ola Julén hade sitt eget uttryck, ett icke-litterärt trots all denna litterära beläsenhet. Det är en paradox. Man kan ta honom nästan som en symbol för extrem ärlighet och nakenhet inom den yngre svenska litteraturen (en av synnerligen få svenska poeter med den inriktningen). Men Christer Boberg lyfer fram också sånt som kan tolkas som tecken på motsatsen, formuleringar i Orissa som gör att man kan tänka sig ett självcensurens raster över de korta diktraderna i boken: ”Det är ett ständigt vibrerande hat genom livet / som aldrig får uttryckas” heter det i en formulering och ”Om det som verkligen sysselsätter mig / talar jag inte med någon” i en annan. Det är en intressant iakttagelse som Boberg gör.

Kanske är det, som Boberg är inne på, erotiken som trycks ner, men det är omöjligt att veta-

I essän är det annars en talande tystnad kring exempelvis Ola Juléns pappa, författaren och litteraturvetaren Björn Julén som gick bort 2009. Jag vet ingenting om Juléns familjeförhållanden, utöver just detta släktskapets faktum. Men man kan tycka att Christer Boberg som ändå kände och umgicks med Ola Julén några år på 90-talet skulle ha kunnat komma in på detta förhållande, åtminstone om det hade någon speciell betydelse för hans verk.

I år ger Nirstedt/litteratur ut en jubileumsutgåva av Orissa, denna 200-sidiga skrift med en eller två diktrader på varannan sida. Ett både tjockt och tunt och tungt vägande verk inom den svenska litteraturen, alltså. Men jag är mest spänd på det som kom efteråt (essän utlovar ju ett Orissa och bortom). De där nerviga Rwanda-dikterna, där författarens egen ångest så att säga dubbelexponeras mot folkmordet i Rwanda, som Christer Boberg citerar delar av skulle jag vilja veta mer om. Var publicerades de? Det framgår inte.

Ola Julén har haft en omvittnad betydelse för den unga danska poesin, med dess nakna tilltal och auto-fiktiva diktjag, men det är kanske Sverige som skulle behövt honom bäst.

FLASH: En litterär händelse jag just fick vetskap om; manuset till ”Afrikas verkliga historia”, den diktsamling Ola Julén hann färdigställa innan sin död, ges ut på både danska och svenska i år, återigen av Nirstedt/litteratur.

1 kommentar :

Anonym sa...

<3