Katarina Frostensons autofiktiva verk ”K”

Katarina Frostenson är en mästare på ord och klanger, det kan ingen ta ifrån henne. Men hon säger själv (i den nyutkomna boken ”K”) att hon har svårt att förstå handlingen i berättelser. Betyder det möjligen också att hon indirekt pekar ut en brist hos sin egen poesi? Poesi är inte berättelser men de kräver ofta en underliggande berättelse för att bygga upp sin hetta. Jag tror att hennes texter behöver ett ärende utöver klangernas värld, den ibland tomma och frusna poesin. Sedan de fina diktböckerna ”Joner” och ”Tankarna” upplever jag att angelägenhetsgraden successivt har sipprat ur hennes böcker. Jag tyckte dock mycket om ”Endura” från 2002 – samarbetet med hennes make Jean-Claude Arnault, numera som bekant våldtäktsdömd som ”kulturprofilen”. Även den boken hade ett ärende; att gestalta den kristna sekten katarernas situation när de förföljdes av inkvisitionen och ofta brändes på bål i stora grupper.

I hennes nya bok ”K” är hettan tillbaka. Paradoxalt nog kan det vara det bästa hon skrivit och publicerat på länge. Det motstånd och de motgångar hon upplevt, med sitt öde så nära förbundet med sin makes, har nånstans frigjort hennes skrivande. Inledningsvis känns det märkligt att läsa något så bitskt och konspirationsteoretiskt, speciellt kommande från en nyss så uppburen författarinna som Frostenson. Utfallen mot Svenska Akademien, dess dåvarande ständiga sekreterare Sara Danius, medierna och då speciellt DN samt de arton kvinnor som framträdde i Matilda Gustavssons avslöjande DN-artikel om ”kulturprofilen” är legio.

Så här kan det låta:

’Morgontidningen’ Dagens Nyheter har satt ihop en historia som ges ut den 21 november. Man har sökt och samlat in personer och gör sig till språkrör för vad som framställs som ’vittnesmål’. Arton, samma antal som Svenska Akademiens ledamöter. De aderton luftar sin klagan om oförrätter och ’övergrepp’ av olika slag. Några anser sig vara förbisedda eller ha blivit illa behandlade. Kränkta säger sig flera vara. Fyra-fem berättelser handlar om sex, en är särskilt våldsam, spektakulär. Andra är bisarra. Skillnader finns, och mönster.
Jag urskiljer snabbt några tydliga drag. Jag känner igen ett par författare som öppet uttryckt sitt motstånd, för att inte säga sin avsky mot dig, min älskade, under årens lopp.”

När boken börjar har hon redan flytt Sverige, tillsammans med sin make, och befinner sig i Köpenhamn, på väg till Paris, där de flesta av bokens korta kapitel utspelar sig. Hon ser sig som landsflyktig och jämför sig med kända svenskar som genom århundradena har tvingats fly Sverige och hittat en tillflyktsort utomlands, ofta i Frankrike:

”Ekelund, Strindberg, Swedenborg, Bergman. Och Almqvist!” (s. 39).

Almqvists dikter i exil, utgivna i ”Sesemana”, citerar hon ymnigt genom boken.

Det finns dock en gräns hon inte överskrider, en poet hon inte vill jämföra sig med. Osip Mandelstam, denna svåraste och ljuvaste av poeter (läs urvalet på svenska, ”Rosen fryser i snön”) som förföljdes av Stalin vill hon inte jämföra sig med, det säger hon uttryckligen. Det är faktiskt en lättnad.

Så småningom växer ”K” ut till en dikt- och tankebok av visst format, och man börjar inse att detta är hennes Inferno-dagbok, låt gå för det. Hon kommenterar dikter, egna och andras, och öppnar dem för läsaren. Detta gör hon förtjänstfullt. Hon tar långa promenader i omgivningarna och befinner sig mer eller mindre i Strindbergs fotspår, i hans kvarter.

Hur Frostenson kan undgå att ens ställa sig frågan genom boken om hennes make är skyldig till det han nu dömts för, är förbluffande. Men låt oss kalla det någon slags yttersta solidaritet med en utsatt person, om vi ska vara snälla. Men de utsatta kvinnorna verkar inte Frostenson ägna en tanke eller känsla mer än hat. Att de drivs av avund är självklart för henne.

Ändå finns där vackra ackord om litteraturens makt, och kanske ett sätt att gå vidare:

”Jag återvänder med det som författaren kan göra, att följa världen tätt i spåren, uppmärksamma den på sitt vis, teckna dragen av ting och tillstånd, vara vaken för detaljer, vädra och söka tidens röst. Med sitt stift teckna ner och resa former.
Skapa skönhet: visa på den skönhet som ännu är. Den vardagliga, mänskliga storheten och det som går utöver den; ansträngningarna, de stora, verkligt skapande verken.”

Går det att läsa Frostensons verk i dag, fristående från skandalen kring Svenska Akademien? Nej, kanske inte, men tiden må utvisa.