Sju frågor till Håkan Sandell

Jag har bara träffat Håkan Sandell en handfull gånger. Senaste gången var i Köpenhamn för ca 15 år sedan. Innan dess Stockholm och Hultsfred. Aldrig i Malmö, den stad som han är mest förknippad med. Men det var länge sedan han bodde där. Vistelseorterna har varit många genom åren. Köpenhamn, Oslo, Berlin, Irland och Wales kan räknas in bland postadresserna. 

Hans poesi har också färdats runt bland Europas modernismer. Alltid i rörelse och utveckling.   

Förra veckan var jag i Oslo för ett par dagars studiebesök på bibliotek och litteraturhus. Passade även på att träffa poeten Håkan Sandell, som varit bosatt här sedan 1990-talet. 

Sedan debuten 1981 har han givit ut ett 15-tal diktsamlingar, plus samlingsvolymer och översättningar. I april kom hans senaste diktsamling, Musiken av allting och ingenting (ellerströms). Under maj är han månadens poet i P1:s DAGENS DIKT.

Efter vi pratat och promenerat på några undanskymda gator gjorde vi även ett sent besök på Vår frelsers gravlund, där Henrik Ibsen ligger begravd. Håkan läste dikten Två änglar följer dig nära och noga. Jag filmade i det svaga månljuset och med en ficklampa som läslampa. (Se tidigare inlägg.)

Två poeter; Argusgubben i keps till vänster. Malmöpoeten till höger.

1. Hur var dina första kontakter med poesi?

- Vad jag kan minnas så låg jag i en sommarstuga, på schäslongen som man sade på gammal halvtysk skånska, och läste Ekelöfs Rimbaud-tolkningar, en ganska tunn volym det. Jag var 16, och hade hittat fram till poesin via bildkonsten. Läsningen gav mig nya obekanta känslor, en känsla av... andra möjligheter än de jag vetat om, känslan av en annan horisont. Bäst tyckte jag om Rimbauds tidiga mer romantiska och konservativa dikter. Det låg ett rus i läsningen, det påverkade mig mycket starkt. Kärlek vid första ögonkast får man nog kalla det. 

2. Influenser? 

- De är så många att de drunknar i varandra. På 90-talet var det europeisk poesi, men under 00-talet mest utomeuropeiska poesitraditioner. Idag är jag tillbaka i Europa igen. Jag har ett par favoriter på vart språk. Det är mest skandinavisk, tysk och engelsk poesi. 1800-talet men också samtida poeter. Bästa tyska poet är Durs Grünbein (född 1962) men jag är förundrad över att en kulturnation som den tyska inte kunnat få fram en mer naturromantisk poet, inte en enda, hela traditionen är död, eller nästan död. Grünbein är en mycket begåvad poet, men ack så akademisk, en riktig doktorstyp. Intellektet tar överhanden och dominerar de instinktiva livsyttringarna. 

3. Skillnader/likheter i litteraturklimatet i Norge/Sverige? 

- Svårt för mig att svara på om skillnader mellan svenskt och norskt kulturklimat. Jag har ärligt talat aldrig trivts i kulturlivet. I storstädernas kulturliv är folk taskiga, försöker alltid sticka en i ryggen med inlindande elakheter som anses spirituella. Det är en kultur för hyenor. Sedan i Norge har ju haft lyckan att leva omgiven av den retrogardistiska subkulturen, som på sitt största rymt ett stort antal vänner och en egen publik, och mina kontakter med det officiella norska kulturlivet har varit små, så små som möjligt får jag säga. Men i Norge består detta av ett litet antal kommersiella giganter vilka dyrkas som ett slags kulturhövdingar, det är ett norskt 1800-talsarv av nationalistisk slag. Det är inte särskilt behagligt. Och i takt med att kvaliteten sjunkit så har det också blivit aningen komiskt. 

4. Skrivandeprocessen? 

- Jag var nattarbetare som ung, men skriver numera hellre tidigt på dagen. Då har man ju också kvällen fri, och jag älskar kvällarna över allt... Inspiration tillkommer i fantastiska svep, den bästa drog som finns, och däremellan får man ta sig fram till fots, vilket heller inte är så dumt. För mig förändrades allt runt.. 1993, de här stunderna började komma tätare. Det har förundrat mig mycket. Jag trodde att en poet började inspirerat och så blev träigare med åren, för att så till sist hamna i akademin eller någon kulturnämnd eller något annat hopplöst. Inte så för mig, det började försiktigt, sedan har det stegrats genom åren, kraften att skriva kommer nu för fullt utblås. Men det krävs koncentration. Och man behöver ta vara på hälsan, för dessa saker sliter på en. 

5. Om Musiken av aldrig och ingenting. 
- Du frågar om den senaste samlingen, den tog längre tid att skriva därför att mina föräldrars sjukdomshistorier och död utspelades under tiden, både far och mor. Även flera vänners död. Boken har kallats för mörk, men jag tycker det är något av en prestation att jag under omständigheterna klarat hålla dikterna så pass ljusa. Poesi är grundläggande bejakande och besjungande, det är dess grundnatur, dess väsen.. Efter hand upptäckte jag att jag i högre grad än på länge baserat dessa dikter på stämningar, så jag arrangerade de efter årstid. Fyra sektioner av vinter/vår/sommar/höst. Detta är dock endast en yttre ram. Elegier har jag kallat genren därför att dikterna ofta utgörs av kvällsmeditationer. Fast jag har nu redan mitt fokus på nästa samling, som kommer att bli ganska annorlunda. Det var egentligen Strunge (Michael Strunge) som visade mig på det där, hur man kan prova ut olika stämmor i olika böcker. 

6. De senaste decennierna har du bott mer utomlands än i Sverige. Har detta förändrat dig som poet? Hade du skrivit en annan typ av poesi om du bott kvar i Malmö?

- Njaa jag lämnade Malmö redan innan jag lämnade Malmö, så att säga. Jag bodde lite i Stockholm och i Göteborg också, och reste mycket, Färöarna, Island, Normandie, Skottland, Schweiz, Sydtyrolen, hyrde en källare i London. Jag hade varit tio gånger i Paris när jag var 25 år. Men visst, nu är det 26-27 år utanför Sverige. Det är klart att det har påverkat mig fundamentalt. Jag är inte långt borta här, men jag är borta. Mycket av ens sociala-kulturella identitet trillar av en när man rest, och vad som blir kvar, man blir mer igen som man var...när man var barn faktiskt. Jag upplever en väldig frihet, det får jag säga. Blicken ges översikt, rörlighet, panorama. Samtidigt kan jag någon gång känna mig som en svikare. Nyliberalismen har kört ner Sverige mot botten, och jag har inte med mitt land levt igenom dessa år, i vått och torrt, det är i praktiken tre svenska decennier som jag missat. Kanske far jag istället iväg bara som en jävla fjäril utan markkontakt?

7. Vilka samtida norska författare bör man läsa?

- Jag läser klassikerna, Alexander Kielland, Norges Dickens, eller Hans Jægers Syk kjærlihet-trilogi från 1890-talet, eller Ibsen, på vars grav vi ju just bokstavligen stått, Thomas. Men för samtidslitteraturen, eller samtidspoesin, så tycker jag att man skall läsa de norska retrogardistiska poeterna, Bertrand Besigye, Ronny Spaans, Henning Næss, Cornelius Jakhelln, Ulrik Farestad. Om man beställer något norskt från nätbokhandeln så kan man gärna välja Ulrik Farestads två diktsamlingar "Støv, stjerner, piksler" och "Sangen og katastrofen", eller då hade jag valt den sistnämnda. Sedan har ju Norges främsta efterkrigspoet avlidit, Stein Mehren dog sommaren för två år sedan. Tomheten efter honom är till att ta på i detta norska land. Det är som om själen är borta