den ena för prydligt in goda handlingar,
den andra kladdar ner det onda, i boken.
Här skriver ingen av dem någonting.
Tät dimma hänger över åskantens granskog,
ett trådigt intet i konstant förvandling.
Vi har suttit på kyrkogården, och där svalor
nyss saxat har fladdermöss tagit plats
och störtar runt i bunden rotation.
Du stryker på läppstiftet inför restaurangerna,
just skämtat att du blir tvungen att döda mig,
och munnen glöder till en första
höstnatt.
Jag svarar tvetydigt att gör du det, gör
du det bara, det är någon hemlighet
du menar dig ha röjt, och snabbröker
ner jointen, snart är det slut på sommarleken
men kanske gömmer du en smula allvar
i ett så frånvänt men brett kattleende.
Jag är för utsliten, för omgiven av gravar,
mitt spökskepp glider trögbett fram i dimman.
Stagnerade skall bäckar och vattendrag
snart omge oss, gräset stå frostlimmat
och hökens skri slå vinkelrätt över
bytet.
Likt en knivsegg skall höstkvällssolstrimman
ha åtskiljt värld från värld där vi stryker
runt mörknade hörn i denna regnfallna
förmultnande gamla trakt, glest belyst
när billyktorna ses sila fram här mellan
begravningsplatsens grenverk, över muren
och över gravhällarnas polerade glans.
Här där vi två har suttit så milt berusade,
och ljuset av ditt
ansikte gång på gång
synts kasta sig mot mörkret endast beskuret
av solskivan utbrunnet röd vid horisonten
som flammar ut snart över åskammen.
I duggregn, ditt hår uppsatt under
kapuschong,
de djupa färgade vågorna av ambulans-
signaler. Först höstregnen, så nedisning,
i omtagning; ett tak, ja, kanske tillsammans.
Banal, av alla känd, är orättvisan -
stort kryss! Moralen - nja. Meningen - förstås.
Två änglar, här i det mjukt ruttnande
paradiset.
Men de har inte skrivit någonting om oss.
[från "Musiken av aldrig och ingenting", Ellerströms 2019]
[Inspeladad 8/5-2019 av Thomas C Ericsson,
vid Henrik Ibsens grav, Vår Frelsers gravlund i Oslo]
1 kommentar :
Vackert. Håkan är en bra poet och uppläsare.
Skicka en kommentar