Göran Greider: Barndomsbrunnen (Ordfront 2021)

Jag har läst böcker av Göran Greider där hans språk har varit stendött, som en politisk promemoria eller jubileumstal på en fackkongress. Så inte alls i den nya Barndomsbrunnen som visar upp en förbluffande bredd och språklig frihet mot bakgrund av en svår cancersjukdom och dess behandling. Göran släktforskar - åtminstone med intuitionen till hjälp - i sin omedelbara omgivning. Sina bröder, känner han dem egentligen? Korten läggs på bordet och han försöker ge en bild av var och en i sin släkt, en två tre generationer tillbaka. Detta är för all del för läsaren det tråkigaste partiet i boken. Ett tiotal sidor innehåller litteraturpolitiska statements. Han menar att borgerliga kritiker är rädda för den folkligt förankrade litteratur han företräder

Han tar sig en dust med människans uråldriga mysterier, livet och döden, frågetecknen kring universums bakgrundsbrus, som tydligen föreligger sen skapelsen.
Allt detta mot en bakgrund av sjukhusbesök, inläggningar och svidande förstoppningar. .

En hundpromenad kan då rena sinnet, musik från ungdomen räcker långt att återuppleva.

Som helhet en fantastisk bok, där språket rör sig fritt mellan högt och lågt, ibland i samma mening. Medvetandet bestiger berg även utan gångstavar, vilket vi kan behöva lite till mans.

Apropå Greiders väg till litteraturen, kan detta vara sant? Gick det till så här på Bonniers?

Jag skickade ibland två eller tre manus om dagen
tills förläggaren Hans Isaksson gav upp och tackade ja
Förvirrad satt han med mina pappersbuntar däruppe
i den mörka Bonnierkorridoren som jag då ännu inte sett
All denna ensamhet konverterad till materia
Jag höll ju detta skrivande hemligt för alla
Jag minns brevlådan intill den trånga Vivobutiken
där jag brukade köpa vaniljglass på väg hem
och minnas småärenden mamma skickade oss på
Andtruten och ivrig la jag ner kuverten och gick
sen i snögloppet till löpande bandet på Ljungströms