Elis Monteverde Burrau och den ironiska agendan

Jag håller fast vid att den här dikten, den om nationaldagsfirandet av Elis Monteverde Burrau, är skit som litteratur betraktad. Men jag förstår nu bättre varför han utvaldes till nationalpoet av Aftonbladet kultur, han gav ju ut diktsamlingen 6 juni och solen (Modernista, 2021) så han har andan inne.

EMB skulle kunna betraktas som en lättläst poet, då hans poesi sällan ställer de där utmaningarna på ytan som låg i fatet för språkmaterialismen. Här har vi en ömsom undflyende, ömsom språkligt attackerande man som med talesätten som främsta verktyg återger och skruvar klyschorna i sin verkstad. Hårt jobbande förefaller han dock inte, trots att han i och med den här boken har gått upp i ett riktigt tjockt bokformat.

Enligt mig är EMB en ganska påfrestande förvrängare av allt och alla i vårt vardagskoncept. Den nya diktsamlingen är dock bättre än hans föregående fast rader som dessa ter sig rätt förödmjukande, främst för författaren själv:

 

                                            (jag kan inte tänka mig

                                            ett mer pinsamt tillstånd

                                            än livets höst)

 

Ibland innehåller dikterna noggrant förberedda dubbelskruvar, som gör utsagepositionen synnerligen oklar. Solblekt hår har jag hört talas om, men solblekt ansikte borde ligga bortom det möjliga.

                                            ett solblekt ansikte

                                            känner jag något sådant

                                            som lever?

                                            hoppas inte

 

Det är dikten i sin helhet. Helt uppenbart en bagatell men inte oförarglig och inte heller så livsfientlig som den framstod till en början.

EMB har kanske otur som ligger på Modernista (medan hans roman Karismasamhället gavs ut av Bonniers). Enligt medierapporteringen varnar Författarförbundet för att anlita Modernista då de inte följer några avtal. Den frågan hade inte väckts när EMB skrev sin diktsamling, men den är svår att låta bli att tänka på nu. 

EMB är cool som vanligt. Eller spelar han cool? Det är trots allt en viss skillnad. Kanske spelar han rent av naken?

 

mitt problem är att jag anklagas

man säger att jag aldrig skrattar

det är omöjligt att försvara sig

jag skrattar ju hela tiden

jag är ju fruktansvärt lycklig

men ingen tror mig

för jag skrattar hela tiden

jag skrattar nu

det är en klar och fin

natt

Den dikten tycker jag genuint bra om, även om den möjligtvis inte själv är genuin. Håller EMB upp sitt hjärtas fana – eller enklare uttryckt, sin livskänsla - här som något för en gångs skull oemotsägligt äkta och ändå blir han ifrågasatt?

Nej, Elis Monteverde Burrau är ingen enkel poet, trots allt. Och visst innehåller hans diktsamlingar mycket utfyllnad men ibland slår han till och når bortom sin ironiska agenda.