Hommage till Ola Julén

När jag lyssnar

och när jag kysser henne

är orden som starkast

och samtidigt mest onödiga

 

då kommer jag som närmast

tidens slut

och en ny början

 

när jag tittar

och när jag smeker

upplever jag som mest

 

av skam och hunger

 

kan man över huvud taget tänka sig

en ensamhet som går över

och som inte gör ont

att freda sig ifrån

 

människan är konstruerad

för att fånga upp sin egen köld

ur markens skare

av kött och ben

är hennes skyttegrav mellan tingen

 

men människan vet mer

hon är skapad också för att våga stå upp

mot himlarna

och ropa sitt rop av ensamhet som skuggan av ett offer

som slingrar sig ut ur tidens grepp

 

att hitta jagets strävan

där spegeln upphör

I DITT ANSIKTE