Jag läser om Willy Granqvist och hans öppna rum, som också var tidens när 70-tal blev 80-tal. Jag tänker att han ställde fram sin personliga problematik i tidningsspalterna, som brev från det personliga till det allmängiltiga. Han hade inget tydligt uppdrag när han återkom gång på gång i Expressen med notiser, detta var existentiella observationer mestadels utanför tid och rum. Hans kosmiska låga var inte min, han var smidigt lågmäld och bråddjup. Jag skulle ha många decennier av prövande försök framför mig, men jag minns när jag läser den aktuella urvalsvolymen med Willy Granqvists dikter och artiklar på kultursidorna hur viktig denna typ av utanför-ramarna-skrivande kunde vara inte bara för författaren själv som fritt kringströvande själsprövare utan även som vägledare för unga läsare. Det var känsliga ordklanger och existentiella uppdragslistor som hos Willy Granquist eller tänkande bilder som hos Lars Gustafsson som bar upp tonen på Expressens kultursida. Jag låter dem stå här som vinjetter till en mångfacetterad publiceringspolitik. Var och en som följt kultursidorna genom åren kan slänga in andra namn. Minns Axel Liffners tunga händer när jag skakade hand med honom på någon litterär föredragsafton – den första jag besökte, redaktionssekreteraren på AB alltså. Jag var så stolt över hur oron hos mig smalt ner i hans närhet.
Stillsam är påminnelsen
i volymen ”löven faller utför orons branter” om hur viktiga de notisartade
kultursidestexterna kan vara – också de som aldrig trycks om – nu lyftes ju även
denna del av Willy Granqvists produktion upp i ljuset.
På den personliga
problematikens brant
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar