En poets tystnad

Det finns förstås tystnader av olika sorter. En tystnad full av förväntan. Som lätt kan gå över i en tystnad full av frågor.

En för mig djupt betydelsemättad tystnad var tidsavståndet mellan Bruno K. Öijers "Giljotin" (1981) och återkomsten med "Medan giftet verkar" (1990). Skulle Giljotin bli den hårt levande poetens sista diktsamling? Länge kändes det så. Kanske tog det så lång tid att omformulera sig och omdefiniera sig själv till "Trilogins" mer befriat flödande poet?

Inget är så betydelsemättat som en poets tystnad. Jo, det skulle vara Guds i sådana fall.

Efter den första funderingen måste jag säga att temat för Lyrikvännens senaste nummer (3/14), nämligen "Tystnad", är klart intresseväckande.

"Vem får inte ens uttrycka sin tystnad? Vad är det tyst om här, i detta nummer?", frågar redaktören Anna-Lina Brunell retoriskt i slutet av förordet. Jag kommer att ha några förslag här nedan, men först några noteringar om numret.

Fripress-förläggaren Lennart Frick tar upp Britt-Marie Eklunds av självtvivel fulla tystnad i en artikel som är både minnestext och presentation. Hon gav bara ut en diktbok, Lek med skärvor (1955) under sin livstid; nyligen återutgiven i en utvidgad utgåva av Black Island Books.

Vad gäller Guds tystnad visar Henrika Ringbom upp den vanliga beröringsskräcken inför ämnet i en annars fin text (Kretsar kring ljudet av tystnad):

"Jag försöker föreställa mig tystnaden, vitheten, mörkret, det odifferentierade i sig, och inte som bakgrund eller förstadium till ord eller ljud. Jag inser att många kallar detta odifferentierade och otillgängliga Gud - och skulle helst inte slå in på den vägen."

Nå, Henrika Ringbom nyanserar och utvecklar sina tankar kring detta lite längre fram i artikeln (som utgår från Simon & Garfunkels sång "The Sound of Silence").

Annars finns det andra tystnader väl värda att uppmärksamma. Naturligtvis. Ur poesins värld finns det ett flertal tystnader som blivit betydelsebärande för mig. En tystnad halvt om halvt självpåtagen. Kanske påtvingad av inre och yttre omständigheter.

Peter Lindforss långa tystnad som poet, mellan "Personliga rutiner" (1984) och "Det finns mer" (2014) är en sådan.
Roger Skjölds tystnad - åtminstone utåt - efter diktsamlingen "Det sedda" (1989) är en annan.
Den väldigt lovande poeten Charlotte Orwins tystnad som poet efter "Ett slags klotter" (2002) är ett tredje exempel på tystnad, en ganska onödig sådan.

I några fall känner jag till så att säga historien bakom deras tystnader men det är inget jag tänker utlämna till "vargarna". (Därmed inte sagt, kära läsare, att du i någon bemärkelse skulle höra till "vargarna", de avogt inställda eller de som vill hitta fel i allt.)

Jag tycker poesi-Sverige har ett ansvar att uppmärksamma sådana författarskap. Också deras tystnad är intressant. Den har förvandlats till en medial tystnad, en tystnad om deras verk på kultursidorna.

I sitt nästa nummer, som utkommer i juni, ska Lyrikvännen gräva där den står, utlovas det, och ta sig an samtidspoesin. Låt oss hoppas på detta och på ett utvidgat begrepp om vad som kan anses tillhöra samtidspoesin! Man har länge talat om "poesin i det utvidgade fältet", "poetry extensions" och liknande, men sällan velat inkludera poeter som Roger Skjöld, Peter Lindforss eller Charlotte Orwin.

Här skriver Bernur bra om Lyrikvännens senaste nummer.