Lätt för honom att säga, han får ju alla "sina" böcker recenserade på bestämda dagar t.o.m. (tisdagar och fredagar, det är ju ingen slump vilka veckodagar Ida Börjel, Johan Jönson, Anna Hallberg och för den delen Sigge Eklund får sina böcker recenserade på).
Vi på Den Blinde Argus / Megafon samlar med nöd och näppe ihop till en enda recension av de diktsamlingar vi givit ut under senare tid . Vi var betydligt hetare för tjugo år sedan, men de böcker vi ger ut nu är bättre.
Vem ska man ställa till svars? Media diskuterar aldrig sina prioriteringar.
Men kanske kunde man tänka sig en dag i veckan avsatt för ett slags "uppsamlingsheat" där man tar sig an småförlagens utgivning? Kvalitet räcker inte för att bli recenserad, det verkar ofta vara annat som avgör.
Det finns undantag bland småförlagen, OEI Editör och Lejd brukar föga förvånande få sina böcker recenserade. Men det finns betydligt fler småförlag värda att uppmärksamma. Det handlar - precis som Bo Gustavsson sa under debatten i måndags -om att mångfald borde eftersträvas.
Här några fler minnesanteckningar från denna debatt. Paneldeltagaren Jonas Ellerström tyckte att folk stirrar sig blinda på DN och att en recension i Nerikes Allehanda kunde vara väl så värdefull. Man skulle "inte bry sig om hierarkierna", sa han vidare, men Bo Gustavsson replikerade snabbt:
"Om man inte bryr sig om hierarkierna, försvinner de då?"
Nej, de gör väl inte det.
Jag personligen skulle för övrigt älska att bli recenserad av Nerikes Allehanda eller varför inte tidningen i min födelsestad, Östgöta Correspondenten. Men det går inte till så, även om jag kan hålla med Jonas om att lokala och regionala tidningar många gånger är vaknare än rikspressen. Men även de tiger oftast om småförlagens utgivning, så vida där inte finns en tydlig lokal anknytning. Självklart är det så.
Tigandet, ja. Det är kutym bland upphovsmän och småförlag att tiga om hur de tystas. Men jag gillar inte det. Det här är det slutnaste decenniet jag varit verksam i, och jag har varit med sedan 80-talet.
4 kommentarer :
Om man arbetar som skönlitterär förläggare på det litterärt sett mest ansedda förlaget i Sveriges största förlagskoncern, Bonniers, deltar i en paneldiskussion om poesin i nämnda land, och yttrar "skit i Bonniers," vad menar man exakt då? Hjälp mig, Gunnar Nirstedt, för hur jag än funderar kan jag för mitt liv inte förstå. Eller vill jag inte förstå? Eftersom alla mina möjliga tolkningar är så ytterst deprimerande?
Vänligen,
Gunnar S
Jag skulle kunna tänka mig att herr Nirstedt menar att andra förlag/författare/litteratörer inte skall snegla för mycket på Det Stora Förlagets möjligheter och resurser. Att vara stor är inte alltid bäst. Som litet oberoende förlag kan man ju ha betydligt snabbare produktionstakt, ha mindre och mer nischade utgåvor m.m.
Eftersom herr Svensson för herr Nirstedts talan kan han ju hälsa honom att vi andra är benägna att tro att förläggare Nirstedt snarare menar: "Räkna inte med Bonniers längre vad gäller den svenska poesin - we´re out", möjligtvis utan att han ens själv är medveten om det. Dvs. andelen av de där Möjligheterna och Resurserna som används för poesi håller på att krympas till noll (förvisso från en nivå endast strax över noll). Dessutom, och detta är mest betryckande, tror jag att inställningen till poesi, själva respekten och förståelsen, inte längre sitter i väggarna ens på Albert Bonniers. Det, hr. Svensson, är en hypotes som stämmer (bättre) överens med verkligheten.
Vänligen,
herr G-S
Bonniers verkar vara ett rött skynke för många i litteratur Sverige. Det är väl bra om de inte ger ut så mycket poesi längre, det öppnar ju marknaden för andra förlag!
Skicka en kommentar